Browsing Articles Written by

Bobbi

Jetlag_1
Jetlag, Nyheter

Som att ha ständig jetlag och aldrig kunna sova ikapp

1 juli, 2016 • By

Idag anlände provtrycket för min nästa bok Jetlag som kommer ut i augusti!! Boken handlar om relationer, flersamhet, skam, hemligheter, och en sexleksaksbutik!

Alla människor har sina hemligheter. En del handlar om sex. Andra handlar om skuld. Några handlar om saker man vill göra, men inte vågar. Vi slits mellan våra hemliga drömmar och vår önskan om att passa in. Att gå emot normen är som att hamna utanför tiden. Som att ha ständig jetlag och aldrig kunna sova ikapp.”

Jonna är ihop med trygga Mattias sedan sju år tillbaka, men plötsligt blir hon förälskad i tretton år yngre Mika. Mika i sin tur är malplacerad, lever i en fantasivärld och kan inte visa sitt rätta jag för någon. I närheten av dem båda finns Adrian, en karismatisk rocksångare som drabbas av en sjukdom han alltid tycks ha väntat på.
Jonnas och Adrians vägar strålar samman via den lilla sexleksaksbutiken Silver & Salt, en plats där fantasier kan födas och vingar prövas. Men går det verkligen att få ihop drömmar och verklighet?

Mer info om boksläppet kommer inom kort! 🙂

Bobbi

Onormig erotik

5 november, 2015 • By

Den här hösten har jag vid några tillfällen deltagit i workshopar som RFSU höll i, om att skriva onormig erotik för unga. Det handlar om att skapa en större bredd av erotiska berättelser, så att fler kan känna igen sig. För den erotiska berättelsen är ofta snäv i sitt uttryckssätt; kanske finns bara vissa typer av människor, relationer eller kroppar med.

Vi var en liten grupp som deltog, och som dels diskuterade normer, men framför allt skrev. Vi gjorde korta övningar på teman, där vi skrev berättelsefragment som vi sedan läste upp för varandra och pratade om. Något med settingen, att vara en liten grupp där alla är intresserade av samma sak, att få diskutera och skriva om sådant som räknas som ovanligt eller till och med tabu, gjorde att det uppstod en nästan magisk känsla. Det var som att det var något jag alltid hade önskat göra, utan att veta om det.

Här kommer ett litet utdrag ur en berättelse som jag började på. Temat var “sten” och “onormig kropp”.

Den var stor och låg mitt i skogen, helt lösryckt. På dagis hade de sagt att sådana stenar kallades jättekast, och hade hamnat där för att en jätte slungat dit den. Nu var det många år sedan jag tänkte på stenen, den var bara en naturlig del av skogen, och jag lekte inte längre där som jag gjort på rasterna i lågstadiet. Det kändes som tusen år sen. Ett helt mellanstadium däremellan. Ett mellanstadium som jag mindes väldigt lite av.

Han satt uppe på den som en prins och jag såg hans mörka ögon iaktta mig. Den gröna mossan och granarna omkring ramade in bilden. Han var tyst. Jag tänkte att han i nästa stund skulle kunna kasta sig iväg hals över huvud, som ett skrämt djur. Men han satt kvar.

Ögonen sög mig. Jag gick närmare, satte händerna mot den kalla ytan. Sulorna på mina skejtskor halkade, och min kropp var för tung för att jag skulle kunna ta mig upp.

”Ta spjärn mot kanten.” Hans röst hördes plötsligt. Han som aldrig sa något. Jag tyckte rösten avslöjade att den sällan användes, den lät liksom skrovlig. Jag följde hans blick åt sidan, det fanns en skreva på stenen som gick hela vägen från marken och upp. Jag satte sulan mot den, försökte få tag på något att hålla i. Hans bleka hand sträcktes ut. ”Kom.”

Med hjälp av den lyckades jag häva mig upp. Hjärtat slog. Jag var uppe på stenen! Vi satte oss ner, intill varandra. Han drog upp knäna under hakan. Tittade på mig. Sa ingenting. Jag kände värmen från den spensliga kroppen intill mig. Så ofta hade jag tänkt att han var en sagofigur. Någon som kom från ett underjordiskt land genom en rotvälta. I gryningen försvann han. De toppiga öronen gjorde bara sagan så mycket trovärdigare.

De mörka ögonen fäste i mina. Tänderna, lite för stora för munnen. Jag såg små, små fräknar över näsan. Hade aldrig kunnat titta på honom så nära förut. Vi bara satt så, och såg in i varandras ögon.

Mr Robot F-society
Bobbi, Chip

Daemons

14 oktober, 2015 • By

There’s a saying: the devil’s at his strongest while we’re looking the other way. Like a program running in the background, silently, while we’re busy doing other shit. Daemons they call them. They perform actions without user interaction, monitoring logging, notifications, primal urges, repressed memories, unconscious habits.

Den senaste veckan har jag varit bara delvis närvarande i den riktiga världen. Resten av mig har existerat i tv-serien Mr Robot, och framför allt inne i huvudkaraktären Elliot Aldersons huvud. Det gick från att jag kände mig kär i honom, till att jag kände att jag är han. Det var längesen jag blev så fascinerad av en karaktär och en tv-serie. Jo, jag älskade Cucumber/Banana, men det här är något mer. Det har faktiskt aldrig tidigare hänt att jag precis sett färdigt en serie och sen börjat om direkt från början igen. Det finns många skäl till det, ett är såklart att jag vill stanna i seriens universum, ett annat är att jag vill förstå exakt hur de har byggt upp den. Jag dissikerar den för att lära mig hur man kan skapa något så spännande, mångfacetterat, intressant och genomarbetat.

Elliot
Älskar denna dära 😉

Det är kanske inget konstigt att Mr Robot tilltalar mig; jag skriver själv om hackare just nu och har researchat en massa inför det. Elliot känns som en karaktär som skulle kunna komma direkt från min hjärna – inte alls olik Lauri som är en viktig karaktär i Chip (arbetsnamnet på romanen), fast Elliot är (faktiskt) betydligt mera troubled än Lauri. Chip är överlag en lättsammare historia, trots att den också innehåller mysterier och samhällskritiska hackare. Dock med en kvinnlig huvudkaraktär. Något som stör mig lite är att det finns en plot twist i Mr Robot som påminner om en i Chip. Det visar väl att det är lätt att komma på idéer som liknar andras, utan att man haft något samröre. Kanske för att man har liknande innehåll i huvudet! Nå, det får vara så. Berättelserna skiljer sig väldigt mycket åt på andra plan.

En av mina favoritpassager i Mr Robot är Elliots monolog om Daemons. Daemons är nu inte bara ett följeslagande djur i Guldkompassen, smeknamnet på en tredje part i en erotisk novell jag skrivit, eller ‘nån’ som skickar meddelanden till en när man misslyckats med ett mail, utan också en perfekt referens till det omedvetna.

They’re always there, always active. You can try to be right, you can try to be good, you can try to make a difference, but it’s all bullshit. ‘Cause intentions are irrelevant. They don’t drive us. Daemons do. And me, I’ve got more than most.

Bobbi, Noveller

Kiddo

1 oktober, 2015 • By

Din storebror hade rätt den där natten, när vårt gräl måste ha hållit halva Bergas befolkning vaken. Det var fest i lägenheten där jag inte längre bodde, och du och jag hade blandat blod.
Hans röst ekade mellan huskropparna. ”Jag visste väl att du ville ha honom. Du kan sticka och knulla med honom då, om det är det du så gärna vill!”
Ord räckte inte som svar. I stället var det handen som agerade. Örfilar; en, två, tre. Hand mot kind, hårt, snabbt. Han reagerade knappt, slutade inte skrika. Jag älskade dig, ville jag vråla tillbaka, och väcka resten av området. Jag älskade dig men du fattade inte.
Orden var slut. Bara slag fanns kvar.
Jag ville straffa honom för anklagelsen, förödmjukelsen, missförstånden. Slå och slå. Men han hade rätt. Jag älskade er båda.

Du var bara sexton när du flyttade in hos mig och J. Jag var inte heller så gammal, men väl två år äldre än du. Och din storebror, två år äldre än jag. Ni var de vackraste männen jag sett. Vi blandade hot shots till tonerna av Bad Religion och tillbringade ändlösa nätter i soffan framför tv:n. Där sov vi i en hög. Fortfarande minns jag sättet presentatören brukade säga ”potatismos” på i en av i tv-reklamerna, och hur du härmade det. Vi skrattade oförtjänt mycket åt det. Ibland vaknade jag när just det partiet kom.

På dansgolvet. En kille skruvar sig över det, äger det, vårdslöst som en uppdragen fjäder som plötsligt släppts lös. Han har en mössa nerdragen i pannan och kroppen ser ut som Iggy Pops. En tjugoåring som tagit ett par öl för mycket, hinner jag tänka, innan jag ser att det är du.

Du lös väldigt starkt under en tid i mitt liv när det mesta var mörkt. Din bror lös också, men hans kärlek klarade jag inte, den krävde mig ju. Det var lättare med dig, du bara fanns där. Du var liten, och du drack för mycket på festerna, precis som jag.
Du och han hade bara varandra, men nu hade vi varann alla tre. Ibland när ni sov i samma rum pratade ni med varandra i sömnen. Jag brukade skriva upp vad ni sa. Nonsensdialoger att skratta åt nästa dag. Skratta; ett sätt att överleva ännu en dag. Potatismeus!

Jag visste inte alls vad jag gjorde den kvällen jag tog med dig hem till S och N. Vi skulle bara hänga. Jag minns att vi var på lekplatsen på S gård innan. Kanske väntade vi på att han skulle komma hem. Det var mörkt, sanden var kall. Hösten hade just börjat. Den sommaren hade jag för första gången sett någon skjuta heroin, hemma hos N.
Du och jag satt på varsitt gungdjur, vi red som galningar, träsitsarna slog hårt i marken och fjädrarna bågnade, fram och tillbaka, vi flög nästan av. ”Vem behöver alkohol när det finns såna här?” Vi skrattade, igen.
Sen gick vi upp till S och lyssnade på Jävlar Anamma.
Tänk att få vara pickadulverman i Vilda Västern! Rida runt och skjuta folk från hästen!
Det var sista kvällen i en del av våra liv. För det sällskap och den flykt som erbjöds dig från och med den kvällen överträffade allt som tidigare varit.

En krogtoalett. Det är baren som vi tonåringar älskar, för man kan göra vad som helst där. Bygga torn av glas som man sen bara välter, sova bakom nåt draperi, sitta på golvet och leka snurra flaskan, kasta stolar nerför trappan till toaletterna. Vi står framför spegeln, det har gått nästan ett år sedan du och jag och J bodde ihop, men du och jag är fortfarande blodssyskon. Min vän står brevid oss, och nu talar ni om att ni har tagit A. Jag känner hur något sliter, drar tag i mig, hur jag bara inte står ut. Jag har hoppats att du skulle hålla dig till rökat, som S gör. Men du har redan gått vidare. Jag minns inte om jag skäller på dig, jag minns bara att mina händer återigen tar över och att jag gör likadant som mot din storebror. Jag slår dig. Och sen är det över. Vi är över.

Jag ser dig på dansgolvet och du är snart fyrtio, bara två år yngre än jag. Men du rör dig som förr, som en ung person, men en sliten, en Iggy. Jag skyndar fram till dig och du ser mig. Vi skrattar, dansar, du luktar svett. Dina ögon är spräckliga, ansiktet härjat, tänderna trasiga. Kanske. Jag ser inte riktigt. Jag vet bara att det är du. Du, men ändå inte.

Kvällen går mot sitt slut. Vi står med armarna om varandra, mitt på dansgolvet, din kropp är våt, huden varm. Jag känner ditt hjärta, Kiddo.
”Jag tänker ofta på dig”, säger du.
”Jag tänker på dig också.” Jag håller dig hårt, håller fast, som om tiden inte försvunnit och skapat ödeland emellan oss.

Vi släpper varann.

Jag går hem, och i minnet tittar jag på bilden av dig, sådan jag vill ha den. Sextonåringen med skrattgropar, i J:s och mitt kök.

Nyheter, Transcenders

Rörigt!

13 september, 2015 • By

Det kommer att vara lite rörigt på sidan den närmaste tiden eftersom jag håller på att byta layout, för att sidan ska funka bättre i mobiler och surfplattor! Därför saknas endel bilder och texter just nu. De kommer tillbaka – hav tålamod!

Poly-bokcirkel, Transcenders

Bokrecension: Kärleken i Julia Anderssons liv (2011) av Åsa Moberg

26 maj, 2015 • By

Kärleken i Julia Anderssons livJulia Andersson träffar Rune redan som sjuttonåring. Det är sent sextiotal och ”alla andra” lever i fria relationer eller är otrogna, men så vill vare sig Julia eller Rune ha det. Samtidigt finns det så många intressanta och attraktiva människor i Julias värld. Särskilt en…

Romanen skildrar textilkonsnären Julias liv och tankar ingående, och särskilt hennes relation till Hubert Meyer, chef på Moderna Muséet. Han är rik – och inflytelserik – och Julia blir förälskad redan första gången de träffas. Han finns sedan i hennes liv i åratal, mest i hennes tankar och fantasier, eftersom hon försöker avhålla sig från att träffa honom. Hon vill ge efter och gå upp i sin förälskelse men kan samtidigt inte, eftersom hon inte har Runes tillåtelse.

Jag tycker ofta om den här typen av romaner, som skildrar någons tankar inifrån och i minsta detalj, men den här boken är jag kluven till. Jag tycker stundtals att det är intressant att följa Julias känsloliv och hennes resonemang, samtidigt upplever jag att berättelsen egentligen inte handlar om något. Den uppbrutna kronologin gör det svårt att hänga med och jag tycker att den snarast försöker dölja bristen på handling. Precis som Gun-Britt Sundströms Maken är berättelsen hyperrealistisk och skriven på sjuttiotalet, men till skillnad från Maken innehåller den vad jag tror är en kritik mot dåtidens ”ideal” (i vissa grupper) kring fria relationer. Samtidigt tycker jag att den kritiken är uddlös, och jag saknar en fördjupad diskussion. Julia konstaterar att hon kan älska flera, hon blir förälskad i Hubert men får inte träffa honom, men hon gör det ändå … Jag förstår inte riktigt vad texten vill säga, men kanske är det just ambivalensen författaren vill skildra. Eller så är det något med sjuttiotalet jag inte förstår.

Allmänt betyg: 3
Poly-bokcirkelbetyg: 3