Browsing Articles Written by

Bobbi

Poly-bokcirkel, Transcenders

Bokrecension: Kärleken i Julia Anderssons liv (2011) av Åsa Moberg

26 maj, 2015 • By

Kärleken i Julia Anderssons livJulia Andersson träffar Rune redan som sjuttonåring. Det är sent sextiotal och ”alla andra” lever i fria relationer eller är otrogna, men så vill vare sig Julia eller Rune ha det. Samtidigt finns det så många intressanta och attraktiva människor i Julias värld. Särskilt en…

Romanen skildrar textilkonsnären Julias liv och tankar ingående, och särskilt hennes relation till Hubert Meyer, chef på Moderna Muséet. Han är rik – och inflytelserik – och Julia blir förälskad redan första gången de träffas. Han finns sedan i hennes liv i åratal, mest i hennes tankar och fantasier, eftersom hon försöker avhålla sig från att träffa honom. Hon vill ge efter och gå upp i sin förälskelse men kan samtidigt inte, eftersom hon inte har Runes tillåtelse.

Jag tycker ofta om den här typen av romaner, som skildrar någons tankar inifrån och i minsta detalj, men den här boken är jag kluven till. Jag tycker stundtals att det är intressant att följa Julias känsloliv och hennes resonemang, samtidigt upplever jag att berättelsen egentligen inte handlar om något. Den uppbrutna kronologin gör det svårt att hänga med och jag tycker att den snarast försöker dölja bristen på handling. Precis som Gun-Britt Sundströms Maken är berättelsen hyperrealistisk och skriven på sjuttiotalet, men till skillnad från Maken innehåller den vad jag tror är en kritik mot dåtidens ”ideal” (i vissa grupper) kring fria relationer. Samtidigt tycker jag att den kritiken är uddlös, och jag saknar en fördjupad diskussion. Julia konstaterar att hon kan älska flera, hon blir förälskad i Hubert men får inte träffa honom, men hon gör det ändå … Jag förstår inte riktigt vad texten vill säga, men kanske är det just ambivalensen författaren vill skildra. Eller så är det något med sjuttiotalet jag inte förstår.

Allmänt betyg: 3
Poly-bokcirkelbetyg: 3

Bobbi, Nin, Transcenders

Fågel, fisk eller mitt emellan

6 maj, 2015 • By

NinJag har alltid varit fascinerad av det som finns i ett gränsland. Vad som händer om man sätter ihop saker som traditionellt sett inte hör ihop. Just nu funderar jag mycket kring en berättelse. Den har funnits med mig under lång tid, och är lite mer lättsam än de jag hittills skrivit.

Den utspelar sig i en inte så avlägsen framtid och handlar om Nin som vuxit upp avskild från resten av världen i en grupp som kallas Chakris. Hela sitt liv har hon tränats för ett ändamål, och när hon är 17 år blir hon utsänd på ett uppdrag …

Hela tiden har jag undrat vilken form den ska ha. Jag har tidigare planerat den som allt från bok till digitalt spel och brädspel … och har fortfarande inte bestämt mig. Kanske ska den vara allt? Eller så ska jag bara bestämma mig för en form och köra på den. Det är lätt att fastna i tankar och inte komma vidare!

Just nu lutar jag åt att det blir ett spel. Ett spel med mycket berättelse. Eller kanske ett spel och en bok. Vi får se 🙂

Poly-bokcirkel, Transcenders

Bokrecension: Det går bara inte! (2013) av Camilla Jönsson

28 april, 2015 • By

Det går bara inteEmelie har just börjat förstå att Viktor som hon umgås med dagligen i skolan har starkare känslor för henne är bara vänskap. I samma veva träffar hon Sander på en fest, och han är den perfekta pojkvännen – snygg, smart och har bra smak, och han verkar gilla henne. Men det gör Viktor också. Och han är snäll och rolig, och ser Emelie för den hon är. Emelie inser snart att hon har känslor för båda, och att hon kan inte välja mellan dem. Stina, hennes bästa vän, pressar henne att antingen välja eller vara ärlig, men Emelie kan inte förmå sig till någotdera. Hon mår allt sämre av att ljuga för dem hon tycker om. Men att ha känslor för två personer samtidigt – det går ju bara inte!

Jag tycker att den här berättelsen är oerhört fin. Den beskriver precis hur det är att ha starka känslor för flera personer på samma gång, och hur outhärdligt det blir att tvingas välja. Det är väl beskrivet, helt trovärdigt och jag kan inte lägga boken ifrån mig. Det gör mig ledsen att omvärlden dömer så hårt, att Emelie dömer sig själv så hårt och att hon inte vågar vara ärlig, men det är inget konstigt. Det sorgligaste är hennes känsla av att hon kommer att bli klassad som en slampa om hon gör det hon vill.

Det här är en jättebra ungdomsbok som passar för alla åldrar, och jag tycker verkligen om att läsaren får göra sin egen bedömning av vad som är rätt eller fel.

Allmänt betyg: 4,5/5
Poly-bokcirkelbetyg: 4,5/5

Poly-bokcirkel, Transcenders

Bokrecension: Swing it (2008) av Linda Unnhem

20 april, 2015 • By

Swing it”Vad händer när en trekant krockar med ens fyrkantiga värld?” Det undrar Lars, vars flickvän sedan fyra år plötsligt kommer med idén att de ska ha en trekant. Pernilla vill att de ska ha sex tillsammans med en annan man, men Lars vill egentligen inte. Han kan inte uttrycka sina känslor utan låter sig motvilligt dras med i planeringen av hur trekanten ska bli av. Samtidigt lär han känna Stefan, en 140 kilo tung charkarbetare som med sin målmedvetenhet och direkthet blir viktig för Lras. Lars ångest för trekanten ökar samtidigt som han försöker vara fördomsfri och öppensinnad. Allt kulminerar när Pernilla bokar in en Köpenhamnshelg inklusive ett besök på en swingersklubb, som i slutändan inte alls går som hon tänkt sig.

Inte förrän på sidan 216 inser jag att jag har läst boken förut. Det är när skildringen av parets besök på en swingersklubb börjar, och den tillsammans med slutet på boken är tydligen det enda som stannat i mitt minne efter förra läsningen.
Boken handlar om någon som inte egentligen vill öppna upp relationen, och om hans oförmåga att kommunicera detta till sin partner. Hon i sin tur kör över honom, frågar aldrig hur han vill ha det eller tar hänsyn till hans tvekan. Under tiden jag läser tänker jag många gånger att det som skildras är en dysfunktionell relation, och ja (spoiler kommer nu), det är också vad berättelsen mynnar ut i, den slutar nämligen med att paret gör slut. Efter det urspårade besöket på swingersklubben visar Pernilla sitt rätta ansikte, som en som inte kan acceptera någon annans önskemål utan måste styra situationen så att den blir som hon önskar. Jag ycker att det är trist att det måste sluta så: att svaret på en icke-fungerande kommunikation ska vara att göra slut på relationen.

Det finns många saker i boken som skulle kunna vara relevanta för den som funderar kring att öppna upp en relation, men snarast som avskräckande exempel. Eftersom det är skildrat utifrån att möjligheten till kommunikation inte riktigt finns blir det rätt ointressant. Ska dock sägas att jag sträckläste boken, så en bladvändarkvalitet har den definitivt, och säkert finns det många som tycker att den är väldigt rolig.

Allmänt betyg: 2,5/5
Poly-bokcirkelbetyg: 3/5

Poly-bokcirkel, Transcenders

Bokrecension: Felicias resa (1998) av Cannie Möller

18 april, 2015 • By

Felicias resaFelicia, Adam och Arion har flytt ifrån Urbs, en totalitär stadsstat där man försöker skapa den perfekta människan. En lång resa tar vid, där Felicia och hennes vänner möter många hinder.

Det är inte lätt att veta vem man kan lita på i en värld som har sönderfallit. Många människor ägnar sig åt plundring och röveri medan andra förgås av sjukdomar. Men det finns också närhet och kärlek i de nära relationerna. Felicia är bunden till Arion, men under vägen dyker också Kain upp, som väcker starka känslor hos Felicia. Felicia hämtar kraft i sin döda mamma Kanas röst, och Kana visar sig i form av olika djur som hjälper dem på resan.

Detta är en fantasy-berättelse om en resa i en värld som rasat samman. Det är bok nummer två i en serie (den första heter ”Felicias ö”). Felicia är på flykt från Urbs och de som vill använda henne som avlingsobjekt för en ny sorts människa. Boken är action-späckad, det händer hela tiden någonting. Felicia är huvudpersonen men berättarperspektivet växlar mellan flera av karaktärerna. Relationen mellan Felicia och Arion är på ett sätt central, det framstår som att det är vad berättelsen handlar om, samtidigt tycker jag att samspelet mellan dem är outvecklat. Jag har svårt att avgöra om det beror på själva skildringen av dem, eller på karaktärerna i sig. De kommunicerar inte i någon större grad, vilket gör att det är svårt att få grepp om vad som verkligen händer mellan dem. Det finns mycket dramatik i berättelsen, människor dör som flugor i olika sammandrabbningar, men jag saknar ett djup i skildringen. Samtidigt är det spännande, så jag läser vidare, och tänker flera gånger att berättelsen skulle göra sig bra som en film.

Efter ett tag kommer syskonen Luna och Kain in i historien. Arion dras till Luna och Felicia till Kain. Det ställer till mycket problem mellan Felicia och Arion, svartsjukan rasar, och Arion och Kain blir dödsfiender. (Obs, nu kommer jag att spoila slutet, så läs inte vidare om du vill läsa boken utan att veta hur det går.) Eftersom jag blivit tipsad om den här boken som ett exempel på en där fria relationer/poly-relationer tas upp, väntar jag hela tiden på att den dimensionen ska komma in. Det gör den på ett sätt, genom att svartsjukan mellan Arion/Kain och Felicia/Luna skildras, liksom Felicias och Arions dubbla känslor i förhållande till Kain och Luna. Ändå skulle jag vilja ha mer … kanske är det för att Arions och Felicias relation är så ordlös, eller snarare oformulerad, som jag inte får grepp om den. Samtidigt är det ju ibland så med relationer. Det kan också vara att detta är en genre av böcker som jag inte läser så ofta, eftersom jag är mer intresserad av inre skeenden än av action. Hur eller hur – i slutet kommer Felicia, Arion och Kain fram till att de behöver kunna leva tillsammans alla tre (Luna är då ute ut bilden) och acceptera de känslor som finns. Det jag verkligen tycker om är att det är en skildring av en poly-relation som slutar lyckligt. I flera av de andra böcker jag läst slutar det med att relationerna löses upp, i ett ”vi försökte men det gick inte”, men här finns det i stället ett ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar”-slut. Det gör mig glad!

Allmänt betyg: 3/5
Poly-bokcirkelbetyg: 3,5/5

Bobbi, Transcenders

Att jaga något man inte vet vad det är

4 februari, 2015 • By

Jag läser ”Melankoliska rum” av Karin Johannisson, som talar om hur upplevelsen och uttrycket av känslor – i det här fallet melankoliska – förändrats över tid. Hur känslor är kulturellt bundna.
Boken har fokus på melankoli i olika former, men jag börjar direkt fundera även över andra känslor, till exempel svartsjuka. Jag upplever svartsjuka som en oerhört kulturellt färgad känsla. Vi är så oerhört väl medvetna om vad som förväntas trigga den att den väcks helt automatiskt. Den uppfattas som självfallen, ofrånkomlig, och är hårt knuten till några av våra starkaste och mest seglivade normer. Hur svårt är det inte för en individ att frigöra sig från en sådan känsla?

Det är intressant att vi egentligen inte kan skilja en individ från kulturen som omger den, det inre från det yttre. Vi är alla sammanvävda, med varandra och med vår samtid. Det är både vackert och snärjande på samma gång.
Just melankoli är välbekant för mig; min uppfattning av vad melankoli är. Det är en känsla, ett tillstånd – en kvalitet – som jag skattar högt. Jag tycker om mörker; dras till det, även om jag också anser det viktigt att inte drunkna i det.
När jag i somras höll ett föredrag där jag försökte sammanfatta de teman jag skriver om, räckte en av åhörarna upp handen och sa: ”Du glömde mörker.”
Det var sant. Jag tog inte med mörker – antagligen för att det är så självklart för mig, att jag inte tänkte på det som något som inte skulle kunna vara där. Mörker har definitivt en kvalitet. Jag tänker på sidenmatt, tung, dämpande sammet. Bäst blir mörkret om det kontrasteras mot skinande ljus, som på en stjärnhimmel. Men mörker är förknippat med ett äldre melankoli-uttryck, förstår jag när jag läser vidare. Samtidens melankoli är en annan.

Stjärnhimmel

Johannissons analys av samtidens melankoli (utbrändhet, vagt missnöje, vilsenhet, stress) är knivskarp. Det känns underligt att se alla mina egna ”symptom” radas upp som något generellt, allmängiltigt – jag som är van att söka individuella, psykologiska förklaringar till allt.
Johannisson skriver: ”Nyckelkänslan tycks vara vag maktlöshet i kombination med högt ansvar för den egna lyckan. Varje livsprojekt beskrivs som möjligt, men samtidigt som svårt att förverkliga i den hårda konkurrensen med andra. Individen drivs av höga prestationskrav och höga förväntningar. Den som vill räknas är en världsvan hyperkonsument som förkroppsligar elitens ideal, en konnässör med otaliga begär, men som rör sig vilset mellan begärspunkterna.”
Det där är en perfekt beskrivning av de faktorer som leder till ett ständigt sökande efter mening, bekräftelse, lust och tillfredställelse, och som vid risk för misslyckande skapar känslor av meningslöshet, trötthet, missnöje och rastlöshet. En perfekt beskrivning av hur jag känner mig. Jag verkar inte vara ensam. Mina känslor skapas av och delas med många i samtidens kultur. Johannisson beskriver det genom begreppet ”anomi”, myntat av Durkheim, som jag förstår som en förlust av sammanhang vilken odlas fram av det individfokuserade kapitalistiska samhället.
”På allla håll favoriseras det personliga valet och och kopplas till attraktiva värden som identitet, autenticitet och självförverkligande”, skriver Johannisson. ”Men samtidigt är individen själv ansvarig för att finna och genomföra de jagprojekt som ger henne tillträde till samhällets kulturella, sociala och ekonomiska resurser. Liv blir val av den mest lönsamma livsstilen. Inflation i det personliga ansvaret skapar allt högre krav på bekräftelse. /…/ Problemet är att den konstanta jakten på detta jag leder till utmattning.”
Jag har nog vetat att det jag upplever är starkt färgat av min omgivning; av hur samhället ser ut, av hur människor omkring mig upplever saker. Men det känns ändå underligt att se det utskrivet så, svart på vitt. Det är ju mina känslor. De känns som äkta, egna upplevelser. Men jag delar dem med tusen och åter tusen andra, eftersom de egentligen inte är mina. De finns på ett smörgåsbord, en dignande buffé av känslor och diagnoser som hör hemma just i den här tiden. Återigen, går det att skilja en individ och hennes upplevelser från hennes omgivning?
Ytterligare en fråga uppstår hos mig: Om jag vet att ett känslotillstånd är skapat utifrån förutsättningar i det omgivande samhället, kan jag genom den insikten frigöra mig från tillståndet – eller kan en sådan frigörelse ske endast genom förändringar i samhället?
Om melankoli är som Johannisson beskriver det, en förlust av något som man inte vet vad det är, går det att frigöra sig från samtidens melankoli genom att inse att det man saknar är något som inte finns? Kan insikten att själva grunden för känslan ligger, om inte enbart i omvärlden, så åtminstone i ett samspel mellan individen och omvärlden, leda till att känslorna – symptomen – lindras? Eller är vi dömda till detta rasande sökande efter självförverkligande och bekräftelse, allt i syfte att undvika avgrunden som skapas utifrån upplevelsen att utanför mig själv finns ingenting?
Lite mörker känns genast överkomligt, nästan tröstande, jämfört med detta ingenting.

Foto: https://www.flickr.com/photos/shalaco/

Poly-bokcirkel, Transcenders

Bokrecension: Mandarinerna (1954) av Simone de Beauvoir

25 januari, 2015 • By

MandarinernaMandarinerna är en berättelse om kärlek, moral och politik. Vi följer ett gäng intellektuella i Paris, några år precis under och efter andra världskrigets slut.
Anne är psykoanalytiker och gift med Robert, en känd författare och politiker, och Henri är författare/journalist som driver tidningen L’Espoir. Nadine är Annes och Roberts egensinniga 18-åriga dotter som har svårt att finna sin plats. Dessa människor och hela världen tycks stå inför ett val: Sovjet eller Amerika, kommunism eller kapitalism.

I kulturvänsterkretsar och den motståndsrörelse som huvudpersonerna tillhört är de flesta för Sovjet. Robert och Henri vill dock delvis ta avstånd från kommunismen och startar därför den politiska gruppen SLR. Henri och Robert uppslukas av politiken medan Anne blir allt tommare: psykoanalysen förlorar sin mening när världen ser ut som den gör. Henris fru Paule blir så insnärjd i tankarna på sin och Henris relation (som är i upplösning) att hon närmar sig en psykos. Anne i sin tur längtar efter förlösning; under en USA-resa blir hon förälskad i författaren Lewis, men hon kan inte tänka sig att lämna sitt liv med Robert. När Henri och Robert tvingas göra olika val utifrån sina moraliska övertygelser sätts deras vänskap på hårda prov, och båda börjar tvivla på att ord faktiskt kan påverka situationen i världen.

Vad jag tänker på när jag läser den här boken är att så litet tycks ha ändrats sedan 1945, samtidigt som så mycket är annorlunda. Jag får erkänna att jag nog inte vetat särskilt mycket om världsläget vid den här tiden – men plötsligt blev det helt levande för mig genom karaktärernas tankar, diskussioner och ställningstaganden.
Berättelsens kvinnor är i mångt och mycket utlämnade åt sina män. De lever för dem; var och en på sitt sätt, de verkar inte kunna leva och verka helt i egen rätt. Romanens karaktärer lever ofta i öppna relationer. När Anne blir tillsammans med Lewis kommunicerar hon öppet med Robert om detta, och han uppvisar inte en tillstymmelse till svartsjuka. Lewis däremot har problem med att Anne inte väljer honom fullt ut och det gör deras relation till en smärtsam passion.

Detta är en väldigt lång bok med många olika komplexa teman. de Beauvoir skildrar människor och skeenden så trovärdigt att berättelsen känns som ett rakt utsnitt ur verkligheten, men det misstänker jag att den inte är. Som diskussionsunderlag fungerar den bra, men kanske mer kring existensiella frågor än relationer, även om dessa också är en del av bokens teman.

Allmänt betyg: 4/5
Ploy-bokcirkelbetyg: 3,5/5

Bobbi, Chip, Transcenders

Läser böcker om hackare

20 december, 2014 • By

Till ett kommande projekt (som går under arbetsnamnet Chip) researchar jag hacktivism, hackare och it-entreprenörer. Har också skaffat några böcker om kvinnor inom IT. Superkul att läsa dem! Den bok som gett mest hittills heter Svenska hackare och är skriven av Linus Larsson och Daniel Goldberg. Den berättar historien om den svenska hackarkulturens framväxt – allt från tidiga dataföreningar till The Pirate Bay och Arga Unga Hackare.

Hackböcker

Jag har dock inte hittat så mycket böcker om hacktivister. Här är mitt underlag framför allt dokumentärer som The internet’s own boy och TPB AFK. Tar jättegärna emot tips på reportageböcker om hacktivister (jag gillar att läsa) men också fler dokumentärer!

TPB AFK

Ska tilläggas att det är personerna bakom som jag framför allt intresserar mig för – snarare än händelserna i sig. Men jag vill förstå området, så även böcker/filmer som inte är så personfokuserade kan funka!

Bobbi, Transcenders

Några tankar om denna sida

17 december, 2014 • By

Ända sedan jag startade transcenders.se har jag funderat fram och tillbaka kring hur jag ska använda den. Jag har växlat från att låta karaktärer visa upp sig med egna inlägg till att vara personlig, eller att behandla sajten mer som en förlagssida där endast berättelserna och karaktärerna får synas. Men jag har inte hittat något sätt som känns rätt. Nu har det slagit mig att som mitt liv ser ut just nu finns det nog bara ett sätt att göra det på: Om det ska bli uppdaterat här någon gång över huvud taget behöver jag ha ett personligt tilltal. Jag behöver kunna prata om processen med att skapa de berättelser som Transcenders-världen består av, och det i sin tur innebär att jag som person måste skymta fram mer.

Mitt liv är fullt av prestationer – men skrivandet är en av de saker som får mig att slappna av, något som jag verkligen älskar att göra. Jag gör det för att jag behöver det, inte för att det måste gå på ett visst sätt. Faktum är att det kan gå precis hur som helst, jag kommer fortsätta att göra det ändå. Jag är ofta en s.k. duktig flicka och vill göra saker ”by the book”; men skrivandet är inte en sån sak. När jag skriver är jag fri. Och även här, på denna plats där jag samlar allt som har med mina berättelser att göra, måste jag känna mig fri.

Bobbi, Transcenders

Sakletaren

11 december, 2014 • By

NyckelhjartaNär jag var liten var jag en suverän sakletare. Jag var övertygad om att om jag bara tittade tillräckligt noga skulle jag hitta en skatt. Det ledde till att jag i en golvspringa på British Museum hittade ett hänge i form av en gris som var ungefär 7 mm. Jag hittade också flera smycken och pengar. Jag var mycket nöjd med min knivskarpa blick!
Idag när jag satt på cykeln körde jag förbi något som såg ut som en pin. Jag samlar på pins. Ändå stannade jag inte och kollade – jag var ju på väg till jobbet. När jag fortsatt en bit kom en sorgsenhet över mig. Jag vill inte ha ett liv där jag inte hinner undersöka ett intressant (?) föremål. Jag vill inte ha ett liv som far förbi som vyn utanför fönstret i ett snabbtåg. Att hinna vara uppmärksam på små saker är viktigt. Frågan är bara: Hur sänker man farten?