Solen har gått ner och det är mörkt som mitt i natten. Idag är den mörkaste dagen på hela året. Julgardinerna sitter uppe i köket, mamma hängde upp dem i går kväll. Radion står på och hon kavlar som i takt, snabbt och bestämt. Klappar in precis lagom med mjöl för att degen inte ska fästa på kaveln. Inte som när man var liten och hjälpte till, och degen blev så ljus av mjöl att den inte ens var god att äta längre.

Hon slutar kavla för en stund och ser upp på mig. ”Är du säker på att du inte vill vara med? Det ger ändå lite julstämning att baka.”
Det doftar från plåten i ugnen och på diskbänken ligger redan en stor hög pepparkakor på bakdukar. Jag skakar på huvudet. ”Känner inte riktigt för det.”
”Men vore det inte bra om du gjorde något, du verkar så rastlös.”
Det är jag. Men händerna vill inte kavla eller känna degens klibb mot huden. Jag ser på klockan.
”Har du fått tag på Micki?” frågar jag.
Hon ser lite sammanbiten ut när hon skakar på huvudet. ”Det är bara mobilsvaret.”

Jag lämnar henne med pepparkakorna, men just som jag är på väg upp för trappan hör jag ytterdörren öppnas. Jag ser Mickis ljusa hår och röd- och svartrandiga tröja, och en glimt av lättnad känns i bröstet. Han är här. Men han ser mig inte där jag står i det mörka hörnet uppe i trappan.

Mamma kommer ut i hallen. ”Hej, Michel. Jag har försökt att få tag på dig, varför svarar du inte i telefon?” Hon tittar på honom där han satt sig på pallen för att snöra av kängorna, och han gör det färdigt innan han ser upp på henne.
”Vad har hänt?” frågar hon då.
Han skakar på huvudet. Reser sig och ställer kängorna brevid de andra skorna i raden under klädhängaren.
”Hade du inga varmare kläder”, fortsätter mamma. ”Det är kallt ute.”
Han betraktar henne outgrundligt från ovan – han är tjugo centimeter längre än hon – men han säger ingenting. Så tar han tag i ledstången och börjar gå upp för trappan. När han får syn på mig hajar han till. Sedan ler han och går förbi mig upp mot sitt rum.

Nästa