När jag kommer hem har all ilska runnit av och det enda jag känner är tomhet och rastlöshet. Jag startar datorn för att sätta på musik och ögat dras till en av Mickis spellistor. Med låtar som han lyssnat på tusen gånger. De ligger kvar där precis som om ingenting hänt, och refrängen till första låten börjar automatiskt spela i min hjärna, den är så catchy att den inte går att hålla ifrån sig. Jag trycker på play.

Hey, Miss Murder can I,
Hey, Miss Murder can I,
make beauty stay if I
take my life?

Sorgen tar sig igenom, den är svart och river mig inuti, ber om tårar. Den här låten, tongångarna och texten, hela stilen, är Micki, bara. AFI heter bandet. A Fire Inside. Om någon annan hade spelat detta för mig hade jag säkert inte ens gillat det. Den musiksnobbiga sidan av mig tänker att det är emo och det är jag definitivt för gammal för. Men den sidan av mig som tar överhanden just nu säger att den här musiken är Micki och att jag älskar den.

Jag vill inte gråta. Ilskan övermannar sorgen igen och jag går tillbaka till datorn och stänger av. Jävla skitmusik. Jag ser mig omkring. Fjärrkontrollen till tv:n är borta. Det är säkert Micki som har lagt den någonstans. Han är dålig på att hålla ordning.
Jag ryser. Jag vet inte vad jag ska göra och jag blir förbannad på mig själv när jag tänker att det enda jag kan göra är att ringa Ammar.
Å andra sidan, jag är fri nu. Jag får, otroligt nog, göra vad jag vill.
”Jag hoppades att du skulle ringa”, säger han och hans röst är mörk och lugn. ”Är du frisk nu då? Hur länge kan man vara sjuk egentligen? Sånt borde vara förbjudet.” Jag hör att han ler. Det är så lätt att se hans ansikte framför sig, den guldbryna hyn och de mörka ögonen, och håret som är strävt och nästan svart. Så fort jag hör hans röst vet jag att det inte heller räcker att bara prata i telefon. Jag måste dit.

Det tar ungefär tjugo minuter att gå hem till Ammar. Utomhus är det plusgrader och duggregnar, och jag drar skinnjackan om kroppen med ena handen medan jag drar rök ner i lungorna med hjälp av cigaretten i den andra. Jackan är ingen vinterjacka precis, men å andra sidan är det heller ingen vinter att tala om.

Så fort han öppnar kramar han om mig och jag vänder ansiktet mot hans. Vi kysser varandra som om vi inte setts på månader, fast vi det bara var lite mer än en vecka sedan sist, och jag tänker att idag är första gången jag kan göra det med gott samvete. Men det är bara teoretiskt sett, för ingenting känns egentligen annorlunda. Det känns fortfarande som att jag ljuger, fortfarande som att jag smyger.
Men det spelar ingen roll för jag älskar hans kyssar och när jag hör hans andetag mot mitt öra är det enda jag vill att ha sex, nu, nu.
Han tar av mig jackan, den rasar ner på golvet. Så fortsätter han med att knäppa upp knapparna i skjortan. Han drar ner tyget över axlarna, för det längs mina överarmar samtidigt som han kysser mig på halsen.
”Är du verkligen frisk?” frågar han. ”Jag måste nog kolla så att allt är som det ska.”

Efteråt ligger han på mage i sängen och jag sitter i skräddarställning brevid. Stryker honom över ryggen. Tatueringen är helt läkt nu. Den slingrande kinesiska draken fyller upp båda skulderbladen. Många timmar har jag lagt på den. Timmar som först var vanliga arbetstimmar, men som ganska snart blev något jag såg fram emot – fast med bävan.

Medan tankarna flyter fortsätter handen att mekaniskt smeka huden. Det verkar på andetagen som att han håller på att somna. Klockan är bara nio ungefär, men han jobbar ju hårt, den stackars mannen.
Men så öppnar han ögonen och ser på mig. ”Så… hur är det med dig? Uppdatera mig om vad som händer.”
Min hand stannar upp. ”Det är slut. Definitivt från och med idag.”
Ammar vänder sig på sidan och tar min hand. ”Är du okej?”
Jag nickar. Det blir tyst. I utrymmet som uppstår börjar jag fundera på hur annorlunda allt skulle vara om jag blev tillsammans med Ammar på riktigt. Tystnaden består en stund.
”Prata med mig”, säger han. ”Jag vill veta vad du tänker.”
Jag drar på munnen. ”Jag tänkte på dig… Det som jag tycker om med dig.”
Han ler tillbaka. ”Vad är det då? Förutom min kropp då, förstås.”
Jag flinar och försöker forma det jag tänker till lämpliga ord, men det är svårt. ”Du är modig”, säger jag sedan.
”Äsch.”
”Jo”, nickar jag. ”Det är du.”

Nästa