Så är jullovet slut. Cykeln rasslar fram längs gatan, jag är ute i sista sekunden som vanligt. Jag cyklar alltid oavsett väder. Det tar bara fem minuter att cykla till skolan. Ännu viktigare är att det bara tar fem minuter att cykla från skolan.

Om någon trodde att det skulle ha skett en förändring under ledigheten trodde den fel.
Melissa och Anni går förbi mig i korridoren arm i arm och bevärdigar mig knappt med en blick. I matsalen har jag att välja på att sätta mig ensam eller med någon som liksom är… ännu nördigare än jag. Jag sätter mig ensam vid ett bord och sedan kommer Hanna från 8A och sätter sig snett mitt emot, utan att vi säger ett ljud till varann. Det känns som jag inte varit borta en enda dag.
”Vart ska du, vi har spanska nu”, säger Emmy när hon går förbi mig vid cykelstället på väg till lektionen efter lunchrasten.
Jag rycker på axlarna. Emmy är den enda andra tjejen i klassen som läser spanska och vi brukar sitta brevid varandra på spansklektionerna. En kort stund känner jag lust att gå med henne. Lust att fortsätta hoppas. Jag ser upp på henne.
”Vi går in snart.” Hon ser trumpen ut och håller boken i famnen.
Jag får upp cykellåset och hänger det på styret. Skakar på huvudet. Hennes min säger slipp då när hon vänder och går mot porten.

Snart är jag på mitt rum. Skolväskan släpper jag ner brevid skrivbordet från en höjd av ungefär en meter, så att den landar med en ordentlig duns. Det är dess straff, bara för att den finns till. De trista böckerna om SO och biologi och – just det – spanska, förtjänar minsann att bli ännu skevare.
Sedan slår jag mig ner på skrivbordsstolen, en ljusblå, rund modell från Ikea, och åker lite fram och tillbaka mellan datorn och den plats där jag brukar sitta och teckna. Bara för att känna vad jag helst vill göra. På senare tid har datorn vunnit över tecknandet kanske nio gånger av tio.

Firefox startar och visar Facebook som startsida, men jag loggar inte in. Jag orkar inte just nu. I stället laddar jag in Google och Wikipedia i var sitt fönster. Var var jag nu?
Först går jag in på Wikipedia för att kolla stavningen och sedan skriver jag ”Count Grishnackh” i Googles sökruta.

Det började med att jag sökte på black metal på Wikipedia, och det var för att Micki sa att det var den sjukaste musikstilen som fanns. Han skrattade åt hur töntiga black metal-banden var som alltid försökte vara så onda, och sa att det verkligen hade gått till överdrift när medlemmarna i banden började mörda varandra. Och direkt var det något i mig som sa att jag måste ta reda på mer om det där.

Nästa