Ett av de första black metal-banden var Mayhem, de kommer från Norge och startades i slutet av åttiotalet av gitarristen som kallade sig Euronymous. Nästan alla black metal-musiker har sådana där komplicerade artistnamn. När Mayhem hade funnits ett tag tog de in en basist som hette Kristian Vikernes. Hans artistnamn i Burzum, soloprojektet där han själv gjorde allt, var Count Grishnackh. Senare bytte han namn till Varg Vikernes. Men det var när han hade hamnat i fängelse.
Jag hittar Vargs hemsida, där jag läser den historia han skriver med egna ord. Den har han lyckats få ut på nätet från fängelset, trots att han har internet-förbud.

Burzum hade med magi att göra, skriver Varg. Inte ockult magi, inte satanism som tidningarna påstod, utan fantasy-magi som i Sagan om Ringen. Den verkliga världen var alldeles för ljus, alldeles för vanlig, trist. Helt utan mörker, helt utan mystik. Burzum var ett sätt att skapa en egen värld som kunde vara så magisk man önskade. Varje Burzum-skiva var en formel som skulle försätta lyssnaren i ett transtillstånd. Musik för mörka stunder.

Innan Varg började i Mayhem brukade han träffa sina vänner ute på ängar och i skogsdungar för att strida med träsvärd och påkar. Det var inte för att skada varann utan bara för att ha kul. Varg skriver att han minns hur han satt i bilen på väg hem från en sådan batalj, mitt i natten, trött och full av blåmärken, och att han plötsligt kände sig mera levande. Till skillnad från hur det brukade vara i den vanliga världen. Den välkända, där solen går upp på morgonen och lyser upp vanliga dagar, där människor lever vanliga liv och går till arbeten och skolor. En värld alldeles renstädad. Det var något som var fel på den, visste han, den var berövad på något. Den borde ha innehållit något mer, något annat. Som om han borde ha fötts i en annan tid, till ett helt annat liv.

Att det blev så att han dödade Mayhems gitarrist Euronymous berodde enligt Varg på att Euronymous redan hade planer på att döda honom. Det hade han hört rykten om. Mordet skedde i självförsvar, säger han.

Bilderna är så tydliga. Två unga män sätter sig i en bil och kör från Bergen till Oslo. Det är Varg och Snorre Ruch från bandet Thorns. Den ene väntar utanför huset medan den andre går upp. Trappuppgången innehåller många dörrar och här bor alla sorters människor, föreställer jag mig. Kanske ligger den ute i förorten, i ett område fullt av höghus, där människor är vana vid liv och rörelse på natten, och där man håller sig på sin kant.
Förvarnad av porttelefonen står Euronymous redan i dörröppningen när Varg kommer upp för trappan. Morgonen är inte långt borta, men fortfarande är det mörkt, och Euronymous har bara kalsonger på sig.
”Vad fan är det du håller på med egentligen?” säger Varg och tar ett steg mot honom. Sedan påstår han att Euronymous går till attack och sparkar honom i bröstet. Han överrumplas, men inte mer än att han hinner dra fram kniven och sätta av efter Euronymous in i lägenheten. Han hade en kökskniv på bordet, skriver Varg, och det var uppenbart att han var på väg för att hämta den. Men Euronymous lyckades inte hämta någon kniv, för innan dess blev han huggen i ryggen av Varg. Flera gånger.

Jag ser på filmen som bildas i mitt huvud. I den flyr Euronymous skrikande ut genom dörren och Varg kommer efter, jagar honom med kniven i hand. Alldeles utanför möter de Snorre som är på väg till lägenheten, och skräcken i Euronymous ögon speglas nu i hans. Snorre ser oförstående på och munnen gapar när Euronymous far förbi nerför trapporna.
De öppna knivhuggen i bröstet, i ryggen, i axeln – tjugotre stycken blir det allt som allt – känns nästan inte, för det enda han tänker på är att komma undan. Trots att blodet pumpar envetet, slår och bankar han på varenda dörr på väg ner, i hopp om att någon ska vakna, att någon ska öppna en dörr och rädda honom från vettvillingen. Men ingen öppnar, ingen ringer ens polisen. De blodiga handavtrycken syns på listerna och på trappuppgångens grönmålade väggar, den röda overkliga vätskan smetar ut sig över trappstegen och jag tänker: Hur mycket blod kan det egentligen finnas i en människa?

Nu snubblar Euronymous, rasar ihop i trappan, för desperat och svag för att hålla sig på benen.
När han lyckas ta sig upp igen möts han av Varg som redan sprungit förbi, det är precis som i en mardröm. Det förvridna ansiktet och munnen som gapar. Varg lyfter armarna och hugger kniven rakt i Euronymous panna, mellan ögonen. Där sätter den sig stenhårt fast. Varg håller den tunga massan uppe tills han lyckas lirka kniven ur huvudet, sedan skjuter han den ifrån sig. Kroppen faller ner för trappan, livlös.

Snorre och Varg skyndar mot bilen. ”Kristian, för helvete, helvete”, tänker jag att Snorre mumlar, han är chockad. Vargs händer och kläder är fulla av blod och ögonen stirrar, blicken är röd av adrenalin.
De kör mot Bergen, irrande på omvägar för att slippa ifrån polisen. Stannar för att dumpa de blodiga kläderna och kniven i en sjö. När Varg stiger ut i vattnet lösgör sig Euronymous blod från hans kropp och sprids i vattnet som osynliga, oidentifierbara partiklar.
”Han försökte inte ens försvara sig”, skriver Varg på nätet. ”Han bara flydde som en fegis.”

Jag hör ytterdörren öppnas. Det är nog mamma som kommer från jobbet. Jag har ingen lust att höra hennes slamrande med plåtar och bunkar, eller de hjärndöda konversationer hon ska ha med pappa när han kommer hem, så jag går in på Myspace och söker upp Burzum. De har ingen officiell Myspace-sida, men fans har skapat sidor och lagt upp musiken. Hela tiden vänder jag mig om för att kolla så att ingen kommer in i rummet.

I samma stund som musiken invaderar öronen vet jag att flickan som samlade på små saker från Japan för alltid är borta. Det låter som att någon tar ett papper och river det mitt itu, men papperet är gjort av metall och dånet öronbedövande.
Jag kan fortfarande ta av mig lurarna om jag vill. Men jag fortsätter att lyssna.
När det bankar på dörren hoppar jag till och det börjar rusa i kroppen som ett tåg. Jag drar av mig hörlurarna.
”Maten är klar.” Det är pappas röst.

Jag sätter mig där, på min vanliga plats i köket. Tycker att jag har en metallisk smak i munnen. Det gula ljuset från lampan gör tallrikarna grälla i färgen. Jag tar en bit av fläskpannkakan och lägger den på fatet.
”Vi har fått en tid till familjesamtal”, säger mamma. ”På måndag klockan tre. Vi ska komma allihop.”
”Okej.”
”Det verkade bra på den där nya avdelningen”, fortsätter hon. ”Han har ett eget rum. Du får följa med och hälsa på snart.”
Jag nickar. Maten smakar verkligen inte mycket. Nu vill jag tillbaka till datorn.

Nästa