Vi sitter vid tv:n när telefonen ringer. Mamma tar det. Sen blir det tyst. Så där så man förstår att någon i andra änden berättar saker med allvarlig röst. En kall klump växer i magen, bränner i strupen.
”När hände det?”
Paus. I en evighet. Jag vill stänga av allt, stänga av mig själv, stänga av alla andra, stänga av livet. Respiratorn. Ingenting kan längre fungera. Om.
Men så: ”Ja, men det var ju bra. Skönt att höra. Tack för att du ringde.”
Hon lägger på. Tittar mot mig.
”Det var Katarina på avdelningen. De hade fått ta Michel till akuten… han hade skurit sig i handlederna. Ikväll.”
Hennes blick ser lite förbi mig. ”Det var ingen fara. De hade sytt. Han var tillbaka på avdelningen nu. Vi ska prata mer om det imorgon på terapin.”
Jag får inte, och vill inte få, kontakt med hennes ögon. Nickar, men jag vet inte om hon ser.

När jag tar mig till sjukhuset nästa dag känns det som att benen inte vill följa med. Som att de fastnar i marken och jag måste dra dem med mig för att komma framåt. Tystnaden i rummet är tung, innan Marie börjar prata.
”Ni vet ju vad som har hänt”, säger hon och tittar lite uppmuntrande på Micki, men han tittar bara ner. Händerna ligger i knät och tröjärmarna på den röd- och svartrandiga favorittröjan är nerdragna över dem.
Mamma nickar. Hon ser sprickfärdig ut. Hon kan inte vänta längre. ”Micki.” Han tittar upp på henne och ser arg ut. ”Varför gjorde du det?” Hennes ansikte ser ut att vara på väg att luckras upp. Huvudet ligger på sned och hon pratar som till ett barn.
Micki fnyser till. ”Det har inte med er att göra om ni trodde det.” Mamma tittar enträget på honom och han ser ut som han känner sig tvungen att fortsätta. ”Det är Danny. Han sa igår att han vill inte träffa mig mer. Och då vet jag inte…” Han ser rakt ut i luften och talar entonigt. ”Jag vet inte vad jag ska kämpa för liksom. Det finns ingen mening.”
Mammas uttryck övergår till förskräckelse. ”Så får du bara inte tänka! Det får du inte!”
Marie fångar hennes blick. ”Eva.” Nu är det hon som pratar som till ett barn, myndigt. ”Jag vill inte förringa hur Michel mår, men samtidigt vill jag att du försöker fokusera på de framsteg Michel gör och inte på eventuella motgångar.”
Mamma tittar på henne och nickar, hon ser förvirrad och uppgiven ut, som om hon vill lämna över ansvaret för sig själv till någon annan.
”Det leder vidare till ett beslut som vi har tagit här i samråd på avdelningen, utifrån den här situationen”, säger Marie och ser på oss, en efter en. ”Vi har kommit fram till att vi inte ska gå vidare med den här familjeterapin. Det kanske känns lite chockartat, men vi tror att det är det bästa. Det här kommer alltså att bli det sista samtalet av det här slaget.”
Ingen säger något, så hon fortsätter. ”Familjeterapi brukar vara en bra behandlingsform, men i det här fallet ser vi inte att det fungerar som det är tänkt. Meningen har varit att samtala kring Michels sjukdom och att skapa ett stöd åt honom, men jag tycker inte att vi har nått det målet. Och det kan vara för att det här forumet inte är riktigt rätt. Ni tycks var och en ha så mycket egna bekymmer att det blir svårt att få fokus på Michel och hans tillfrisknande. Och det är viktigt att han får koncentrera sig på det.”
”Men..” säger mamma oförstående, ”det här är ju enda sättet för oss att få veta… vad som händer, och att kunna hjälpa till. Särskilt nu…”
”Jag förstår att det kan kännas så. Men som vi ser det så blir det för mycket fokus på annat än på det som kan hjälpa Michel framåt. Vi förstår att ni har för avsikt att hjälpa, men… som jag sa så behöver Michel få koncentrera sig på det som kan få honom frisk.”
Mamma drar ihop munnen en aning och nickar. ”Okej.”
”Vad jag skulle önska är att ni söker mer hjälp för er familj, kanske individuellt för var och en av er, eftersom vi inte har möjlighet att erbjuda er den hjälpen här. För Mija kan vi skriva en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin, och ni vuxna kan vända er till den psykiatriska öppenvården. Och så kommer vi att fortsätta jobba med Michel i hans egen behandling.”
Marie sveper med blicken över oss, stannar en kort stund vid var och en innan hon fortsätter. ”Hur känns det här?”
”Jag förstår ju…”, säger mamma, ”det är bara det att jag har ju… det har varit bra för mig att få komma hit. Men jag förstår, det gör jag… att jag inte har någon rätt till det här.”
”Mija?” frågar Marie.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det ska bli så skönt att slippa. ”Det är väl rätt.”
”Och du, Håkan?”
”Jag vet inte. Det känns ju lite som att… det har mest varit Evas grej. Jag har undrat ibland vad det ska leda till. Så jag tror att det kan vara bättre att, som du säger, Michel får fokusera på sitt.”
”Det enda jag undrar…”, säger mamma, som nu låter en aning desperat på rösten, ”är vad jag ska göra för att, ja, för att det inte ska hända Michel någonting.”
Jag tittar på Micki som envetet stirrar ut genom fönstret.
”Vi arbetar på”, säger Marie.

När vi är på väg att gå kommer Marie fram till oss. Hon vänder sig till mamma. ”Eva”, säger hon och tar henne lätt i armen, ”jag menade det där jag sa. Jag kan se på dig att du mår väldigt dåligt. Jag tycker verkligen att du ska söka hjälp för egen del.”
Mamma säger ingenting. Hon ser klentroget på Marie och skakar lite på huvudet, som om hon inte vet vad hon ska tro. Så går vi ut till parkeringen. Det är knäpptyst i bilen på vägen hem.

Nästa