Det var söndag och Micki hade gått ut en sväng. Han hade slutat springa så mycket vid det laget, i stället var han ute och gick en stor del av dagarna.
Han gick där bland människorna som stressade med de sista julklapparna, ouppmärksam, i sin egen värld, med hörlurarna som ser så förvuxna ut på huvudet, och jag tänkte att han betraktade allting utan att förstå att han verkligen var delaktig i världen. Som att han redan hade ena foten i nästa.
Och hemma liksom klättrade jag på väggarna av ångesten som på senare tid blivit så stark att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv.

Jag vet inte varför jag fick för mig att titta i hans väska, kanske var det bara för att jag visste att han inte hade något egentligt ärende med sin promenad, att han bara gått ut för att göra av med energi, som alltid. Det blev extra uppenbart av att han lämnat väskan i min hall, med plånbok och nycklar kvar. Jag cirklade runt den ett par gånger innan jag verkligen gick fram och öppnade den.
Den var sladdrig, nästan tom, men på botten låg den lilla svarta anteckningsboken. Han hade alltid haft den, så länge jag känt honom. Den, eller kanske flera likadana som bytts ut efter hand.
Jag fick en klump i magen. Jag fick inte titta i den. Det får man inte. Micki skulle aldrig förlåta mig om han fick reda på det. Men allt var ju redan för sent. Det fanns annat han heller aldrig skulle förlåta mig för. Saker som inträffat gång efter annan i flera månaders tid.
Jag kunde inte hindra mig själv, nyfikenheten var för stark. Vad vet han, vad tänker han? Vad skriver han?
Inuti fanns sådant han aldrig visade mig. Det jag visste fanns, men som jag aldrig fick se.
Havet. Som jag ständigt letade efter, som jag längtade till. Det bredde ut sig framför mig i samma stund som jag öppnade bokens pärmar. Men egentligen var det inte för mig, inte för mina ögon. Jag stal det till mig.
Jag såg teckningar, ord. I början av boken fanns mycket av dessa; bilder, meningar, rader av Micki. Jag förmådde inte läsa mer än lösryckta fraser – skammen hindrade mig, det var för privat ändå. Så jag bläddrade framåt. Nu kom listor. Listor över saker han ätit, aktiviteter han utfört. Små diktstrofer blandades med svordomar över misslyckanden. Och så mitt namn.
Hjärtat bankade nu.
I slutet av boken kom det som fick bankandet att avstanna, andningen att närmast upphöra. För med stora, spretiga, svarta bokstäver stod plötsligt orden som sprutade över sidorna:

Jag hatar er. Jag hatar mig. Jag hatar allt. Jag hatar alla. Era jävlar, kan ni inte bara dö? Dö och lämna mig ifred! Jag hatar mig själv. Jag hatar er. Jag hatar allt. Jag hatar alla. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö.

Sida upp och sida ner, samma rader upprepade. Det stod Jag vill dö över tre, fyra sidor i rad. Sedan fanns det inget mer i boken.

Hjärtat som stannade svullnade och fyllde upp mitt bröst så att ingenting mer kom in eller ut, ingenting mer kom upp eller ner.

Jag frös plötsligt. Detta var inte min Micki. Han kunde inte ha skrivit så, det kunde inte vara så han kände. Inte så. Inte min Micki. Men samtidigt visste jag. Han var inte min. Och jag var inte hans heller. Jag hade redan förlorat honom. Kanske hade jag aldrig ens haft honom, kanske var allt bara en illusion. Jag var bara en av de där alla som han hatade.
Vreden överrumplade mig, blandades med skräcken jag redan kände, och jag ville skrika. Jag ville slita sönder boken, riva ut sida efter sida och bränna upp dem, låta lågor utplåna texten i hopp om att de känslor orden uttryckte aldrig skulle ha funnits. Om han nu hatade allt, så hatade jag honom ännu mer!

Jag satt på knä på hallgolvet med den lilla boken vilande mot låren och det slitna tyget i mina jeans. I samma stund som jag tänkte att han nog kommer snart, visste jag också att det inte längre fungerade; skulle komma att fungera; skulle komma att bli något mer.

Till slut förmådde jag i alla fall att med stela lemmar resa mig och lägga boken på plats i axelremsväskan. Skammen kände jag som fläckar på kinderna. Skräcken som en iskall klump någonstans i bröstkorgen. Skräcken. Skammen. Vreden. Känslorna gick inte att skilja åt.

Tio minuter senare kom Micki in genom dörren. Han tog av sig kängorna i hallen. Det var en helt vanlig dag, solen sken ute och kylan gav människorna rosor på kinderna, men snart skulle mörkret komma. Var det förresten inte den mörkaste dagen på året?
Orden stod mig upp i halsen, de hotade att ramla ut utan att jag kunde kontrollera hur. Jag gav honom precis bara den tid det tar att hänga av sig.
”Micki, kan du komma lite?” Han såg upp på mig med ett nyfiket och samtidigt aningen skrämt uttryck. Det är inte ofta jag tar initiativ till samtal, så han fattade direkt att det handlade om något viktigt.
Vi satte oss i soffan. Nu befann sig orden visst inte vid kanten längre utan långt där inne, djupt nerkörda i magen. Micki satt i soffhörnet, med knäna uppdragna och kroppen riktad mot mig. Med ett frågande uttryck i ansiktet.
Det var som ånga som pyser ut, och mitt eget erkännande kom först. ”Du, det är en sak jag måste säga.” Han tittade på mig som om jag just skulle avrätta honom. Eller var det bara så det kändes?
”Jag har… några gånger, haft… eh, varit med en annan.” Jag drog efter andan. ”Jag vet att det är för jävligt… men jag vet inte… det känns som att det du och jag hade inte finns kvar längre.”
Han stirrade på mig med halvöppen mun. Han sa ingenting. Jag tittade tillbaka på honom. Så var det sagt. Några korta små ord som inte säger ett skit. Och tystnaden mellan oss växte.
”Jag visste det”, sa han till slut. Med svag, nästan viskande röst. ”Jag visste det.”
En typisk reaktion, som fick mig att vilja skrika. Jaså, det visste du. Ja, så klart, det verkar du ju ha vetat sedan vi blev tillsammans. Men jag skrek inte. Jag bara tittade på honom.
”Varför?” Frågan kom ensam. Den åtföljdes inte av fler ord, bara av en genomträngande skärpa i de blå ögonen. Jag vände ner blicken.
”Jag vet inte. Men det fungerar inte… jag klarar nog inte riktigt av det… att du mår så dåligt. Det blir aldrig bättre.”
”Nähä”, sa han menande. ”Jag fattar.”
Nu tornade tystnaden upp sig igen och känslan av hopplöshet steg i mig och gjorde mina armar stela, hela kroppen gick långsamt in i förlamning.
”Hur länge?” frågade han.
”Ett par månader.” Det lät mycket, även i mina öron, och jag tyckte mig se ett ögonblicks förvåning, som att han hajade till, men sedan röjde hans ansikte ingen reaktion.
”Är det någon… någon jag vet vem det är?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej.”
Han såg inte på mig längre, ögonen blickade rakt fram, oseende. Inget blev sagt. Jag väntade, kunde inte säga något själv. Tystnaden bara bestod och bestod, och ju längre den varade desto mera snurrade det i huvudet. Plötsligt kände jag att det inte gick att sitta där, det kändes som jag skulle spy.
”Vänta”, sa jag och flydde in på toaletten. Satte mig på toalocket och lutade huvudet mot händerna. Strök mig själv över ansiktet, mådde illa. Det var så mycket jag ville säga, men orden hittade inte ut. De stockade sig någonstans bakom tungan, skyggade från läpparna. Varför var det ingen som lärde mig hur man gör när man pratar?
Just då hörde jag fotsteg ute i hallen, och sedan ljudet av ytterdörren som slog igen. Vad fan? Jag reste mig hastigt, kom ut i hallen, och där hörde jag de snabba stegen rinna ner för trappan. Jag kastade mig ut, skyndade efter. När jag kom ner hade porten inte ens slagit igen. Ute på gatan såg jag honom, tio, tjugo meter bort, och jag sprang efter, vreden rusade plötsligt i kroppen, dundrade i bröstet och jag hann i fatt, slet tag i hans jackärm.
”Du sticker inte”, kastade jag ur mig. ”Inte nu!”
Han vände sig mot mig, samtidigt som han försökte skaka sig ur mitt grepp. ”Gör jag inte? Det gör jag fan visst, det. Släpp mig, din jävla idiot!” Hans röst var hes, och jag reflekterade över att jag nästan aldrig hört honom höja rösten förut.
Hjärtat bultade vanvettigt i bröstet. Jag släppte taget och vi stod där och stirrade på varann. Ilskan hamrade i mig, dånande hjärtslag, inget annat hördes.
”Tala om för mig varför jag skulle stanna”, sa Micki. ”Varför skulle jag stanna med någon som inte älskar mig, och som antagligen aldrig har gjort det heller?”
”Du vet att det där inte är sant.”
”Vet jag? Jag ska tala om för dig vad jag vet. Att du pissar på allt som var vi, för att du hellre vill ha någon annan. Och du är så jävla feg att du inte ens kan säga det… att du stannar med mig som nån jävla välgörenhet. Men det behöver du inte. Du är fri nu, du kan sticka och knulla med honom, för det är väl det du vill?”
Blodet rusade plötsligt från huvudet och ut i armarna, och det gick av sig själv; ingen tanke nådde mitt medvetande, alla bilder försvann från min hjärna. Bara vreden fanns kvar. Jag stannade för att jag älskade dig. Jag slet tag i hans tröja, och slaget träffade hans ansikte, över kindbenet, det kändes stumt mot min hand. Mina händer skakade honom och jag slog honom en gång till. Sedan släppte jag taget och han föll, rakt ner på gatan, munnen var ett förvånat gap. Han vrålstirrade på mig. Som i en evighet. Så samlade han ihop sig och reste sig, det gick i ultrarapid, och min hand var tom, mina armar tomma och jag drog efter andan.
Så skakade han på huvudet, hans ansikte slöt sig. ”Du är fan inte riktig i huvudet”, sa han. Sedan vände han på klacken och lämnade mig på gatan medan min kropp sakta domnade, och jag stod där och såg honom gå. I oknäppta kängor och den långa tröjan. Benen i dubbla par jeans pinnade på längs trottoaren, halvspringande.
Jag stod kvar.
Jag stod kvar.
Men efter en stund provade jag att röra på fötterna och det gick faktiskt.

Så overkligt kändes det att gå upp för trappan att jag började klappa mig själv på armarna, och då upptäckte jag att jag inte hade någon jacka på mig. Inga skor heller. Huden var kall men jag frös inte. I stället genomfors min kropp av värmevågor som fick mig att rysa, och mina kinder att koka. Ytterdörren var olåst. På dörren brevid hängde en krans med granris och kottar.
Mina blöta fötter tog mig in i köket, där jag drack vatten från kranen, riktigt bälgade i mig, jag vet inte varför. Sedan tittade jag ut genom fönstret. Alldeles nyss var jag där ute. Men det kunde väl inte ha varit jag? Jag är ju ingen galning, ingen vettvilling som skriker ute på gatan mitt på eftermiddagen, jag deltar inte i dramer, jag sliter inte i min pojkväns kläder, och framför allt, framför allt slår jag inte honom. Men handen mindes ändå; slagen ekade i den som ett hånfullt skratt.
För mitt liv kunde jag inte fatta hur det blev så – det borde väl varit han som gjorde det mot mig? Ändå hade jag fortfarande lust att skrika, skrika, och att slå honom ännu mer.
Vattnet vände sig plötsligt i magen och sköts upp mot min mun, och jag grep tag i kanten på diskbänken och spydde rakt ner i diskhon.

”Danny.” Matilda klappar mig på axeln. ”Danny, det var inte ditt fel att Micki hamnade på sjukhus, eller blev sjuk för den delen. Säg vad du inte har gjort för hans skull i stället.”
Nu gråter jag igen. Det börjar bli himla tröttsamt.
”Kom.” Hon håller armen om mig, stryker mig över ryggen. ”Danny, fina Danny. Du är så mycket värd. Om du kunde se lite av dig själv, av det du gör för andra… så kanske du skulle kunna tycka mer om dig själv.”
Det känns som jag krymper under hennes hand.
”Det vet jag inte riktigt hur man gör”, säger jag. ”Lär mig.”

Nästa kapitel