Efter ett tag ringer jag hem. ”Jag kommer imorgon. Och hälsar på. Och så måste jag tvätta.” Och duscha, tänker jag. Och hämta mer kläder. Jag är så smutsig att jag nästan slutat reflektera över det. Men jag har lagt märke till att håret under armarna har som en fet beläggning på sig, som gör hårstråna sträva och tjocka. Att själva huden tycks tjockare än vanligt. Om man gnuggar den med handen blir det svarta små korvar av smuts och hudrester. De kan man plocka bort och så känner man sig lite renare. Fast bara lite.

Jag går mot huset med väskan över axeln, full av smutsiga svarta kläder, och det är med stolthet jag bär den, lagret utanpå kroppen är som en sköld. Jag kommer till huset så som jag tänkte att Dead skulle göra, för några månader sedan, sjabbig och trasig. Jag tänkte att han skulle rynka på näsan åt det renstädade, tillrättalagda. För att han inte passade in. Och det är så jag känner nu. Allt är precis som vanligt. Utom jag. Jag är en annan, jag kommer på besök från en annan värld.
Mamma kramar mig. ”Ja, du behöver verkligen ta en dusch och tvätta dina kläder. Du kanske ska göra det direkt, för Michel kommer sen.” Hon ser nöjd ut. Hon är visst inte i karantän längre. ”Han får komma hem nu på helgerna, när han vill.”

Så bedrägligt normalt verkar det vid en första anblick. Huset är rent, alla saker ligger på sin plats. Men nu har både mitt och Mickis rum sån där avspärrningstejp. Jag går upp där. Allt är precis som när jag lämnade det. Den vita sängen med sitt virkade överkast. Tanken på att lägga sig där är overklig. Jag skulle besudla den, smitta den med orenhet. Det är en skön känsla av avstånd.
Bedrägligt normal verkar också mamma. Till en början i alla fall. Inget spår märks av vad det nu var som hände, den dagen jag stack till HC. Jag har inte skänkt det en tanke. Jag bara lämnade det här, på sängen. Men nu plötsligt känns det tungt att andas.

Micki kommer. Jag har inte träffat honom på nästan en månad, sen jag senast var på avdelningen och hälsade på. Han ser glad ut när han ser mig. Liksom stolt, han också, fast jag inte ens har smutslagret kvar längre. Mitt hår är vått efter duschen, jag fick tvätta det flera gånger för att det skulle bli av med allt salt och fett, och återfå sin normala konsistens. För att få bort det gråa skiktet på huden var jag tvungen att skrubba med en borste. Jag sparade lite på ena underarmen, men dess skyddande effekt verkar ändå ha försvunnit. För nu känner jag mig upplöst. Blöt och konturlös. Och jag minns en känsla från när jag var liten och hade badat. Då brukade jag bli ledsen. Som att värmen och vattnet mjukade upp mig inuti och gjorde min längtan efter att bli omhändertagen oemotståndlig. Och jag drog handduken om mig, som om den vore en famn, drog den om mig för att hålla tårarna inne. För även om jag fick sitta i mammas knä så försvann den inte. Känslan.
Men Micki ser i alla fall lite mera levande ut än sist. Vi sitter vid matbordet och leker normala familjen-leken. Mamma pratar om sitt jobb. Pappa gör små inpass. Micki säger just ingenting.
Jag uppbådar alla mina krafter för att hitta tillbaka till känslan jag hade när jag kom till huset. Jag tvingar fram HC i tankarna, och det rasslar av metall när jag rustar mig. ”En gång på HC var det några som skulle testa att ta sån där hostmedicin som det finns morfin i”, säger jag när det uppstår en paus i samtalet. ”Man kan bli hög av den. De verkade må jättebra, förutom att de fick en massa klia och började spy. Så de satt där en hel kväll och var jättenöjda och glada, samtidigt som de kliade sig och spydde.” De andra tittar underligt på mig. Sedan fortsätter de prata om något annat.

Efter maten hamnar jag i köket med mamma. Hon plockar med disken och fixar kaffe. Nu verkar det som att hon vill vara förtrolig.
”Jag står i kö för att börja hos en ny terapeut”, säger hon. ”För nu när vi inte går hos Marie längre… man behöver helt enkelt nån att prata med. Jag har ju börjat minnas en massa saker från när jag var liten…”
Berätta nåt annat som jag inte redan vet, tänker jag. Det blir tyst en stund.
”Kommer du ihåg den där drömmen jag pratade om på terapin, den som jag haft så många gånger, om dockan?” frågar hon sedan. Jag drar in andan, försöker hålla inne en suck. ”Ja.” Jag har inte missat den. Drömmen handlar om en docka som ligger på en säng, och när mamma kommer in i rummet så visar det sig att dockan är hon själv. Det är hon som ligger stel och orörlig utan en chans att kunna få kontakt med omvärlden. Jag kan den utantill.
”Jag har nämligen kommit på en sak. Det fanns en riktig docka. Det var inte bara en dröm.” Nu låter hon märkligt upplyst. ”Det är så konstigt att jag inte mindes det innan. Jag fick den där dockan av pappa. För att jag skulle trivas hemma hos honom när han och mamma hade separerat. Vi åkte till leksaksaffären och jag fick välja ut den finaste. Hon hade en vit klänning.”
Jag hummar igen, vet inte vad jag ska säga. Jag står vid diskbänken och tänker på hur kanten känns mot min hand, medan hon fortsätter som på autopilot.
”Jag kommer ihåg rummet jag sov i när jag var hos pappa. Det fanns inte så mycket saker i det, och jag tyckte inte om att sova där. Det var så ödsligt. Jag hade dockan brevid mig i sängen, och jag tyckte hon var så stor, nästan som en riktig flicka. Jag fattar inte hur jag kunde glömma det.”
”Nej… det var ju väldigt konstigt.” Min röst är klanglös, som om jag hoppas att tonlösheten ska få henne att komma av sig. Men hon fortsätter: ”Men det var nog för att det var så väldigt jobbigt… med mamma. Hon var alltid så… hon grät ju när jag skulle till pappa. Jag förstod inte varför. Jag har tänkt så mycket på det här den senaste tiden, vad som egentligen hände med mamma. Hon blev liksom så konstig när de separerade, jag tror att hon kanske blev lite personlighetsförändrad.”
”Okej.”
”Ja.” Hon nickar. Så andas hon. Föreläsningen verkar klar för den här gången. ”Ja ja, nu är visst kaffet klart. Ville du ha, sa du?”

Jag åker tillbaka till HC, och Elin och jag går till ett av våra stammiscaféer på kvällen. Det är det vanliga; vi dricker var sin varm choklad, hänger runt bland gäng som Elin känner flyktigt, och efter någon timme blir vi rastlösa.
Vi är på väg att gå när Elin stannar för att byta ett par ord med en bekant. Jag fortsätter mot dörren och får syn på tre träd på en låg fönsterbänk invid utgången. Det är nog citrusträd av något slag, för när jag var liten drog jag upp ett apelsinträd från kärna, och bladen på det såg ut ungefär så där. Men de här träden är mycket större än vad mitt någonsin blev.
Stjälandet går på rutin. Jag tar ett av träden i famnen och går mot ytterdörren.
”Sätt ner den där!” Rösten är en kvinnas, myndig och bestämd.
Jag hajar till. Skyndar mig tillbaka mot fönsterkarmen och ställer ner trädet.
”Vilka dumheter”, hör jag kvinnan säga, ”Vad håller du på med egentligen?”
Jag vill inte se på henne, i stället slinker jag ut genom dörren. Hon kommer inte efter. Ute är det mörkt. Jag står där och väntar på Elin och det är kallt i luften. När hon till slut kommer vet jag inte vad jag ska säga. Alla ord verkar ha flytt, men mina kinder lyser röda i mörkret. Jag tror inte Elin ser det.

Jag vill inte gärna tänka på trädet, men om jag hade fått det med mig hade det gjort sig fint bland de andra växterna som nu står uppradade på en bänk. Inte skulle jag väl vilja kalla resultatet för en djungel, men det är i alla fall en hel del färgglada blomster.
Freddy har inte varit här på ett tag, och har inte sett hur vår lilla sovhörna livats upp av växterna. Så när han kommer tillbaka är de det första jag visar. Han ler och ser en aning undrande på mig.
”Vi pratade ju om att ha en djungel”, säger jag.
”Ja visst, just det”, svarar han. Som om han hade glömt.
”Vad är det?” frågar jag.
”Äsch.” Han skakar på huvudet. ”Familjetrubbel.”
Han fortsätter inte och jag vågar inte be honom berätta mer. Men efter den dagen bryr jag mig inte om att vattna blommorna längre.

Nästa