Jag är färdig med en kund och har en paus innan nästa kommer. Sitter vid datorn och kollar igenom news feeden på Facebook. Inget spännande. Går in på Helgon. Där har det heller inte hänt något sedan sist. Ingen skriver till mig. Jag skriver inte heller till någon.
Klickar automatiskt in mig på Mickis sida. Som han inte använt på evigheter. Han har inte varit inloggad sedan vi gjorde slut. För fyra månader sedan.
Stirrar på den, på informationen om honom, på hans försök till kaxighet.

Det sistnämnda gör ont att läsa. Varför blev det så? Varför måste han hata sig själv så mycket? Varför kunde jag inte göra det bättre?
Undran över hur han har det blir nästan övermäktig. Vad gör han? Vem är han med, vem pratar han med? Det är avund också. Avund över att någon annan kan hjälpa honom, någon som kan göra det jag inte kunde. Någon kan ge honom det han behöver. Kanske. Om det inte är önsketänkande. Kanske mår han lika dåligt som innan. Vad vet jag om det?
Jag vet ingenting. Allt jag vet är det som står där på skärmen. Upplys mig!
Jag behöver prata med någon om honom. Någon som vet. Men det finns ingen. Ingen vet något.
Men så plötsligt kommer jag på det. Hans syster. Mija. Mija måste ju veta.
Jag har inte träffat henne fler gånger än att det går att räkna på ena handens fingrar. Enda tillfället jag mött henne mer än som hastigast var på Mickis födelsedag, och då sa hon ju knappt pip en gång. Men ändå har jag förstått det som att de har en särskild sorts kontakt.

Hon måste veta vad som händer. Och plötsligt verkar tanken på att ta kontakt med henne inte konstigare än att prata med en gammal vän.
Jag söker på hennes namn på Eniro. Och på Facebook. Mija Modig. Mija Modig, lustigt namn. Michel Modig. Hans namn blandar sig i leken, men sedan dyker hennes upp på skärmen, och mobilnumret står också där. Så enkelt! Innan jag hunnit ångra mig tar jag mobilen och slår numret.
”Hallå?” Rösten låter tveksam.
”Hej, det är Danny.”
”Danny?” Det låter som att hon inte vet vem jag är. ”Jaha, hej”, säger hon sedan, och jag förstår att hon fattar.
”Hur är läget?” frågar jag.
”Bra.”
”Är du i skolan?”
Hon skrattar till. ”Nej, jag är på HC.”
”HC?”
”Ja… det är ett ställe.”
”Okej… du, jag undrar en sak.” Det blir tyst medan hon väntar på att jag ska fortsätta. ”Skulle vi kunna träffas? Jag skulle vilja snacka lite med dig.”
Tystnaden fortsätter ett tag, men sedan finner hon sig. ”Jo, men visst. Du kan komma hit om du vill. Det är i Malmö.” Hon förklarar vägen och jag säger att jag ska komma senare på eftermiddagen.

Nästa