Jag läser ”Melankoliska rum” av Karin Johannisson, som talar om hur upplevelsen och uttrycket av känslor – i det här fallet melankoliska – förändrats över tid. Hur känslor är kulturellt bundna.
Boken har fokus på melankoli i olika former, men jag börjar direkt fundera även över andra känslor, till exempel svartsjuka. Jag upplever svartsjuka som en oerhört kulturellt färgad känsla. Vi är så oerhört väl medvetna om vad som förväntas trigga den att den väcks helt automatiskt. Den uppfattas som självfallen, ofrånkomlig, och är hårt knuten till några av våra starkaste och mest seglivade normer. Hur svårt är det inte för en individ att frigöra sig från en sådan känsla?

Det är intressant att vi egentligen inte kan skilja en individ från kulturen som omger den, det inre från det yttre. Vi är alla sammanvävda, med varandra och med vår samtid. Det är både vackert och snärjande på samma gång.
Just melankoli är välbekant för mig; min uppfattning av vad melankoli är. Det är en känsla, ett tillstånd – en kvalitet – som jag skattar högt. Jag tycker om mörker; dras till det, även om jag också anser det viktigt att inte drunkna i det.
När jag i somras höll ett föredrag där jag försökte sammanfatta de teman jag skriver om, räckte en av åhörarna upp handen och sa: ”Du glömde mörker.”
Det var sant. Jag tog inte med mörker – antagligen för att det är så självklart för mig, att jag inte tänkte på det som något som inte skulle kunna vara där. Mörker har definitivt en kvalitet. Jag tänker på sidenmatt, tung, dämpande sammet. Bäst blir mörkret om det kontrasteras mot skinande ljus, som på en stjärnhimmel. Men mörker är förknippat med ett äldre melankoli-uttryck, förstår jag när jag läser vidare. Samtidens melankoli är en annan.

Stjärnhimmel

Johannissons analys av samtidens melankoli (utbrändhet, vagt missnöje, vilsenhet, stress) är knivskarp. Det känns underligt att se alla mina egna ”symptom” radas upp som något generellt, allmängiltigt – jag som är van att söka individuella, psykologiska förklaringar till allt.
Johannisson skriver: ”Nyckelkänslan tycks vara vag maktlöshet i kombination med högt ansvar för den egna lyckan. Varje livsprojekt beskrivs som möjligt, men samtidigt som svårt att förverkliga i den hårda konkurrensen med andra. Individen drivs av höga prestationskrav och höga förväntningar. Den som vill räknas är en världsvan hyperkonsument som förkroppsligar elitens ideal, en konnässör med otaliga begär, men som rör sig vilset mellan begärspunkterna.”
Det där är en perfekt beskrivning av de faktorer som leder till ett ständigt sökande efter mening, bekräftelse, lust och tillfredställelse, och som vid risk för misslyckande skapar känslor av meningslöshet, trötthet, missnöje och rastlöshet. En perfekt beskrivning av hur jag känner mig. Jag verkar inte vara ensam. Mina känslor skapas av och delas med många i samtidens kultur. Johannisson beskriver det genom begreppet ”anomi”, myntat av Durkheim, som jag förstår som en förlust av sammanhang vilken odlas fram av det individfokuserade kapitalistiska samhället.
”På allla håll favoriseras det personliga valet och och kopplas till attraktiva värden som identitet, autenticitet och självförverkligande”, skriver Johannisson. ”Men samtidigt är individen själv ansvarig för att finna och genomföra de jagprojekt som ger henne tillträde till samhällets kulturella, sociala och ekonomiska resurser. Liv blir val av den mest lönsamma livsstilen. Inflation i det personliga ansvaret skapar allt högre krav på bekräftelse. /…/ Problemet är att den konstanta jakten på detta jag leder till utmattning.”
Jag har nog vetat att det jag upplever är starkt färgat av min omgivning; av hur samhället ser ut, av hur människor omkring mig upplever saker. Men det känns ändå underligt att se det utskrivet så, svart på vitt. Det är ju mina känslor. De känns som äkta, egna upplevelser. Men jag delar dem med tusen och åter tusen andra, eftersom de egentligen inte är mina. De finns på ett smörgåsbord, en dignande buffé av känslor och diagnoser som hör hemma just i den här tiden. Återigen, går det att skilja en individ och hennes upplevelser från hennes omgivning?
Ytterligare en fråga uppstår hos mig: Om jag vet att ett känslotillstånd är skapat utifrån förutsättningar i det omgivande samhället, kan jag genom den insikten frigöra mig från tillståndet – eller kan en sådan frigörelse ske endast genom förändringar i samhället?
Om melankoli är som Johannisson beskriver det, en förlust av något som man inte vet vad det är, går det att frigöra sig från samtidens melankoli genom att inse att det man saknar är något som inte finns? Kan insikten att själva grunden för känslan ligger, om inte enbart i omvärlden, så åtminstone i ett samspel mellan individen och omvärlden, leda till att känslorna – symptomen – lindras? Eller är vi dömda till detta rasande sökande efter självförverkligande och bekräftelse, allt i syfte att undvika avgrunden som skapas utifrån upplevelsen att utanför mig själv finns ingenting?
Lite mörker känns genast överkomligt, nästan tröstande, jämfört med detta ingenting.

Foto: https://www.flickr.com/photos/shalaco/