There’s a saying: the devil’s at his strongest while we’re looking the other way. Like a program running in the background, silently, while we’re busy doing other shit. Daemons they call them. They perform actions without user interaction, monitoring logging, notifications, primal urges, repressed memories, unconscious habits.

Den senaste veckan har jag varit bara delvis närvarande i den riktiga världen. Resten av mig har existerat i tv-serien Mr Robot, och framför allt inne i huvudkaraktären Elliot Aldersons huvud. Det gick från att jag kände mig kär i honom, till att jag kände att jag är han. Det var längesen jag blev så fascinerad av en karaktär och en tv-serie. Jo, jag älskade Cucumber/Banana, men det här är något mer. Det har faktiskt aldrig tidigare hänt att jag precis sett färdigt en serie och sen börjat om direkt från början igen. Det finns många skäl till det, ett är såklart att jag vill stanna i seriens universum, ett annat är att jag vill förstå exakt hur de har byggt upp den. Jag dissikerar den för att lära mig hur man kan skapa något så spännande, mångfacetterat, intressant och genomarbetat.

Elliot
Älskar denna dära 😉

Det är kanske inget konstigt att Mr Robot tilltalar mig; jag skriver själv om hackare just nu och har researchat en massa inför det. Elliot känns som en karaktär som skulle kunna komma direkt från min hjärna – inte alls olik Lauri som är en viktig karaktär i Chip (arbetsnamnet på romanen), fast Elliot är (faktiskt) betydligt mera troubled än Lauri. Chip är överlag en lättsammare historia, trots att den också innehåller mysterier och samhällskritiska hackare. Dock med en kvinnlig huvudkaraktär. Något som stör mig lite är att det finns en plot twist i Mr Robot som påminner om en i Chip. Det visar väl att det är lätt att komma på idéer som liknar andras, utan att man haft något samröre. Kanske för att man har liknande innehåll i huvudet! Nå, det får vara så. Berättelserna skiljer sig väldigt mycket åt på andra plan.

En av mina favoritpassager i Mr Robot är Elliots monolog om Daemons. Daemons är nu inte bara ett följeslagande djur i Guldkompassen, smeknamnet på en tredje part i en erotisk novell jag skrivit, eller ‘nån’ som skickar meddelanden till en när man misslyckats med ett mail, utan också en perfekt referens till det omedvetna.

They’re always there, always active. You can try to be right, you can try to be good, you can try to make a difference, but it’s all bullshit. ‘Cause intentions are irrelevant. They don’t drive us. Daemons do. And me, I’ve got more than most.