Den här hösten har jag vid några tillfällen deltagit i workshopar som RFSU höll i, om att skriva onormig erotik för unga. Det handlar om att skapa en större bredd av erotiska berättelser, så att fler kan känna igen sig. För den erotiska berättelsen är ofta snäv i sitt uttryckssätt; kanske finns bara vissa typer av människor, relationer eller kroppar med.

Vi var en liten grupp som deltog, och som dels diskuterade normer, men framför allt skrev. Vi gjorde korta övningar på teman, där vi skrev berättelsefragment som vi sedan läste upp för varandra och pratade om. Något med settingen, att vara en liten grupp där alla är intresserade av samma sak, att få diskutera och skriva om sådant som räknas som ovanligt eller till och med tabu, gjorde att det uppstod en nästan magisk känsla. Det var som att det var något jag alltid hade önskat göra, utan att veta om det.

Här kommer ett litet utdrag ur en berättelse som jag började på. Temat var “sten” och “onormig kropp”.

Den var stor och låg mitt i skogen, helt lösryckt. På dagis hade de sagt att sådana stenar kallades jättekast, och hade hamnat där för att en jätte slungat dit den. Nu var det många år sedan jag tänkte på stenen, den var bara en naturlig del av skogen, och jag lekte inte längre där som jag gjort på rasterna i lågstadiet. Det kändes som tusen år sen. Ett helt mellanstadium däremellan. Ett mellanstadium som jag mindes väldigt lite av.

Han satt uppe på den som en prins och jag såg hans mörka ögon iaktta mig. Den gröna mossan och granarna omkring ramade in bilden. Han var tyst. Jag tänkte att han i nästa stund skulle kunna kasta sig iväg hals över huvud, som ett skrämt djur. Men han satt kvar.

Ögonen sög mig. Jag gick närmare, satte händerna mot den kalla ytan. Sulorna på mina skejtskor halkade, och min kropp var för tung för att jag skulle kunna ta mig upp.

”Ta spjärn mot kanten.” Hans röst hördes plötsligt. Han som aldrig sa något. Jag tyckte rösten avslöjade att den sällan användes, den lät liksom skrovlig. Jag följde hans blick åt sidan, det fanns en skreva på stenen som gick hela vägen från marken och upp. Jag satte sulan mot den, försökte få tag på något att hålla i. Hans bleka hand sträcktes ut. ”Kom.”

Med hjälp av den lyckades jag häva mig upp. Hjärtat slog. Jag var uppe på stenen! Vi satte oss ner, intill varandra. Han drog upp knäna under hakan. Tittade på mig. Sa ingenting. Jag kände värmen från den spensliga kroppen intill mig. Så ofta hade jag tänkt att han var en sagofigur. Någon som kom från ett underjordiskt land genom en rotvälta. I gryningen försvann han. De toppiga öronen gjorde bara sagan så mycket trovärdigare.

De mörka ögonen fäste i mina. Tänderna, lite för stora för munnen. Jag såg små, små fräknar över näsan. Hade aldrig kunnat titta på honom så nära förut. Vi bara satt så, och såg in i varandras ögon.