Vad är det som formar oss till dem vi är? Finns det en händelse som avgjorde vem jag blev? Jag tror inte det. Det finns ingen punkt när allting börjar, utan allting utgår från små små punkter, skeenden och upplevelser, som sammanstrålar till en helhet. Jag känner ibland att det jag skriver är berättelser jag burit med mig sedan jag var liten, som om jag haft ett frö i mig som jag visste en dag skulle slå ut. Som om de fanns i mig från början och bara letade efter sin rätta form.
Det är antagligen inte alls sant, utan en efterkonstruktion, men det är så det känns.

Både Tatuerade tårar och Jag är skillnad syftar till att förklara varför huvudpersonerna tänker, känner och reagerar som de gör. När de förstår sig själva bättre får de större möjligheter att förändra sin situation. Men det kan inte ske frikopplat från andra: Det är bara i andras ögon vi kan spegla oss själva.
Vi behöver andra för att fungera. Vi behöver andras blickar för att kunna se oss själva, vi behöver deras ord för att förstå världen. Berättelserna handlar om att knyta an, att bli en del av en helhet.
För hur det än känns så är vi inte solitära, ensamma stjärnor på en stjärnhimmel, utan delar av ett nät av relationer som sprider ljus över varandra. Och de som av olika anledningar blivit solitära, som saknar band till andra, har vi ett gemensamt ansvar att knyta an till.

Jag tror att berättelser kan vara ett sätt att få syn på att man inte är ensam.

Foto: https://www.flickr.com/photos/shalaco/