Browsing Category

Bobbi

Bobbi

Onormig erotik

5 november, 2015 • By

Den här hösten har jag vid några tillfällen deltagit i workshopar som RFSU höll i, om att skriva onormig erotik för unga. Det handlar om att skapa en större bredd av erotiska berättelser, så att fler kan känna igen sig. För den erotiska berättelsen är ofta snäv i sitt uttryckssätt; kanske finns bara vissa typer av människor, relationer eller kroppar med.

Vi var en liten grupp som deltog, och som dels diskuterade normer, men framför allt skrev. Vi gjorde korta övningar på teman, där vi skrev berättelsefragment som vi sedan läste upp för varandra och pratade om. Något med settingen, att vara en liten grupp där alla är intresserade av samma sak, att få diskutera och skriva om sådant som räknas som ovanligt eller till och med tabu, gjorde att det uppstod en nästan magisk känsla. Det var som att det var något jag alltid hade önskat göra, utan att veta om det.

Här kommer ett litet utdrag ur en berättelse som jag började på. Temat var “sten” och “onormig kropp”.

Den var stor och låg mitt i skogen, helt lösryckt. På dagis hade de sagt att sådana stenar kallades jättekast, och hade hamnat där för att en jätte slungat dit den. Nu var det många år sedan jag tänkte på stenen, den var bara en naturlig del av skogen, och jag lekte inte längre där som jag gjort på rasterna i lågstadiet. Det kändes som tusen år sen. Ett helt mellanstadium däremellan. Ett mellanstadium som jag mindes väldigt lite av.

Han satt uppe på den som en prins och jag såg hans mörka ögon iaktta mig. Den gröna mossan och granarna omkring ramade in bilden. Han var tyst. Jag tänkte att han i nästa stund skulle kunna kasta sig iväg hals över huvud, som ett skrämt djur. Men han satt kvar.

Ögonen sög mig. Jag gick närmare, satte händerna mot den kalla ytan. Sulorna på mina skejtskor halkade, och min kropp var för tung för att jag skulle kunna ta mig upp.

”Ta spjärn mot kanten.” Hans röst hördes plötsligt. Han som aldrig sa något. Jag tyckte rösten avslöjade att den sällan användes, den lät liksom skrovlig. Jag följde hans blick åt sidan, det fanns en skreva på stenen som gick hela vägen från marken och upp. Jag satte sulan mot den, försökte få tag på något att hålla i. Hans bleka hand sträcktes ut. ”Kom.”

Med hjälp av den lyckades jag häva mig upp. Hjärtat slog. Jag var uppe på stenen! Vi satte oss ner, intill varandra. Han drog upp knäna under hakan. Tittade på mig. Sa ingenting. Jag kände värmen från den spensliga kroppen intill mig. Så ofta hade jag tänkt att han var en sagofigur. Någon som kom från ett underjordiskt land genom en rotvälta. I gryningen försvann han. De toppiga öronen gjorde bara sagan så mycket trovärdigare.

De mörka ögonen fäste i mina. Tänderna, lite för stora för munnen. Jag såg små, små fräknar över näsan. Hade aldrig kunnat titta på honom så nära förut. Vi bara satt så, och såg in i varandras ögon.

Mr Robot F-society
Bobbi, Chip

Daemons

14 oktober, 2015 • By

There’s a saying: the devil’s at his strongest while we’re looking the other way. Like a program running in the background, silently, while we’re busy doing other shit. Daemons they call them. They perform actions without user interaction, monitoring logging, notifications, primal urges, repressed memories, unconscious habits.

Den senaste veckan har jag varit bara delvis närvarande i den riktiga världen. Resten av mig har existerat i tv-serien Mr Robot, och framför allt inne i huvudkaraktären Elliot Aldersons huvud. Det gick från att jag kände mig kär i honom, till att jag kände att jag är han. Det var längesen jag blev så fascinerad av en karaktär och en tv-serie. Jo, jag älskade Cucumber/Banana, men det här är något mer. Det har faktiskt aldrig tidigare hänt att jag precis sett färdigt en serie och sen börjat om direkt från början igen. Det finns många skäl till det, ett är såklart att jag vill stanna i seriens universum, ett annat är att jag vill förstå exakt hur de har byggt upp den. Jag dissikerar den för att lära mig hur man kan skapa något så spännande, mångfacetterat, intressant och genomarbetat.

Elliot
Älskar denna dära 😉

Det är kanske inget konstigt att Mr Robot tilltalar mig; jag skriver själv om hackare just nu och har researchat en massa inför det. Elliot känns som en karaktär som skulle kunna komma direkt från min hjärna – inte alls olik Lauri som är en viktig karaktär i Chip (arbetsnamnet på romanen), fast Elliot är (faktiskt) betydligt mera troubled än Lauri. Chip är överlag en lättsammare historia, trots att den också innehåller mysterier och samhällskritiska hackare. Dock med en kvinnlig huvudkaraktär. Något som stör mig lite är att det finns en plot twist i Mr Robot som påminner om en i Chip. Det visar väl att det är lätt att komma på idéer som liknar andras, utan att man haft något samröre. Kanske för att man har liknande innehåll i huvudet! Nå, det får vara så. Berättelserna skiljer sig väldigt mycket åt på andra plan.

En av mina favoritpassager i Mr Robot är Elliots monolog om Daemons. Daemons är nu inte bara ett följeslagande djur i Guldkompassen, smeknamnet på en tredje part i en erotisk novell jag skrivit, eller ‘nån’ som skickar meddelanden till en när man misslyckats med ett mail, utan också en perfekt referens till det omedvetna.

They’re always there, always active. You can try to be right, you can try to be good, you can try to make a difference, but it’s all bullshit. ‘Cause intentions are irrelevant. They don’t drive us. Daemons do. And me, I’ve got more than most.

Bobbi, Noveller

Kiddo

1 oktober, 2015 • By

Din storebror hade rätt den där natten, när vårt gräl måste ha hållit halva Bergas befolkning vaken. Det var fest i lägenheten där jag inte längre bodde, och du och jag hade blandat blod.
Hans röst ekade mellan huskropparna. ”Jag visste väl att du ville ha honom. Du kan sticka och knulla med honom då, om det är det du så gärna vill!”
Ord räckte inte som svar. I stället var det handen som agerade. Örfilar; en, två, tre. Hand mot kind, hårt, snabbt. Han reagerade knappt, slutade inte skrika. Jag älskade dig, ville jag vråla tillbaka, och väcka resten av området. Jag älskade dig men du fattade inte.
Orden var slut. Bara slag fanns kvar.
Jag ville straffa honom för anklagelsen, förödmjukelsen, missförstånden. Slå och slå. Men han hade rätt. Jag älskade er båda.

Du var bara sexton när du flyttade in hos mig och J. Jag var inte heller så gammal, men väl två år äldre än du. Och din storebror, två år äldre än jag. Ni var de vackraste männen jag sett. Vi blandade hot shots till tonerna av Bad Religion och tillbringade ändlösa nätter i soffan framför tv:n. Där sov vi i en hög. Fortfarande minns jag sättet presentatören brukade säga ”potatismos” på i en av i tv-reklamerna, och hur du härmade det. Vi skrattade oförtjänt mycket åt det. Ibland vaknade jag när just det partiet kom.

På dansgolvet. En kille skruvar sig över det, äger det, vårdslöst som en uppdragen fjäder som plötsligt släppts lös. Han har en mössa nerdragen i pannan och kroppen ser ut som Iggy Pops. En tjugoåring som tagit ett par öl för mycket, hinner jag tänka, innan jag ser att det är du.

Du lös väldigt starkt under en tid i mitt liv när det mesta var mörkt. Din bror lös också, men hans kärlek klarade jag inte, den krävde mig ju. Det var lättare med dig, du bara fanns där. Du var liten, och du drack för mycket på festerna, precis som jag.
Du och han hade bara varandra, men nu hade vi varann alla tre. Ibland när ni sov i samma rum pratade ni med varandra i sömnen. Jag brukade skriva upp vad ni sa. Nonsensdialoger att skratta åt nästa dag. Skratta; ett sätt att överleva ännu en dag. Potatismeus!

Jag visste inte alls vad jag gjorde den kvällen jag tog med dig hem till S och N. Vi skulle bara hänga. Jag minns att vi var på lekplatsen på S gård innan. Kanske väntade vi på att han skulle komma hem. Det var mörkt, sanden var kall. Hösten hade just börjat. Den sommaren hade jag för första gången sett någon skjuta heroin, hemma hos N.
Du och jag satt på varsitt gungdjur, vi red som galningar, träsitsarna slog hårt i marken och fjädrarna bågnade, fram och tillbaka, vi flög nästan av. ”Vem behöver alkohol när det finns såna här?” Vi skrattade, igen.
Sen gick vi upp till S och lyssnade på Jävlar Anamma.
Tänk att få vara pickadulverman i Vilda Västern! Rida runt och skjuta folk från hästen!
Det var sista kvällen i en del av våra liv. För det sällskap och den flykt som erbjöds dig från och med den kvällen överträffade allt som tidigare varit.

En krogtoalett. Det är baren som vi tonåringar älskar, för man kan göra vad som helst där. Bygga torn av glas som man sen bara välter, sova bakom nåt draperi, sitta på golvet och leka snurra flaskan, kasta stolar nerför trappan till toaletterna. Vi står framför spegeln, det har gått nästan ett år sedan du och jag och J bodde ihop, men du och jag är fortfarande blodssyskon. Min vän står brevid oss, och nu talar ni om att ni har tagit A. Jag känner hur något sliter, drar tag i mig, hur jag bara inte står ut. Jag har hoppats att du skulle hålla dig till rökat, som S gör. Men du har redan gått vidare. Jag minns inte om jag skäller på dig, jag minns bara att mina händer återigen tar över och att jag gör likadant som mot din storebror. Jag slår dig. Och sen är det över. Vi är över.

Jag ser dig på dansgolvet och du är snart fyrtio, bara två år yngre än jag. Men du rör dig som förr, som en ung person, men en sliten, en Iggy. Jag skyndar fram till dig och du ser mig. Vi skrattar, dansar, du luktar svett. Dina ögon är spräckliga, ansiktet härjat, tänderna trasiga. Kanske. Jag ser inte riktigt. Jag vet bara att det är du. Du, men ändå inte.

Kvällen går mot sitt slut. Vi står med armarna om varandra, mitt på dansgolvet, din kropp är våt, huden varm. Jag känner ditt hjärta, Kiddo.
”Jag tänker ofta på dig”, säger du.
”Jag tänker på dig också.” Jag håller dig hårt, håller fast, som om tiden inte försvunnit och skapat ödeland emellan oss.

Vi släpper varann.

Jag går hem, och i minnet tittar jag på bilden av dig, sådan jag vill ha den. Sextonåringen med skrattgropar, i J:s och mitt kök.

Bobbi, Nyheter, Transcenders

Transcenders på Malmö Pride

25 juli, 2015 • By
Pride-2015-Come-Together

Böcker utanför tvåsamhetsnormen
Scandic Triangeln Learning 1
17.00 – 17.50
Hur representeras relationer som går utanför tvåsamhetsnormen i skönlitteraturen? Bobbi har läst och recenserat en mängd ungdoms- och vuxenböcker där fria relationer finns med.

Jag kommer att vara med på Regnbågsfestivalen Malmö Pride, och prata om synen på fria relationer i skönlitteraturen. Föredraget är torsdagen den 6/8 kl 17.
Här hittar du hela programmet till Malmö Pride, att ladda ner.

Jag kommer även att prata om queera spelmekanismer på Nörd på Pride, Mitt Möllan, fredagen den 7/8 kl 19. Se event här.

VÄLKOMNA!

Bobbi, Nin, Transcenders

Fågel, fisk eller mitt emellan

6 maj, 2015 • By

NinJag har alltid varit fascinerad av det som finns i ett gränsland. Vad som händer om man sätter ihop saker som traditionellt sett inte hör ihop. Just nu funderar jag mycket kring en berättelse. Den har funnits med mig under lång tid, och är lite mer lättsam än de jag hittills skrivit.

Den utspelar sig i en inte så avlägsen framtid och handlar om Nin som vuxit upp avskild från resten av världen i en grupp som kallas Chakris. Hela sitt liv har hon tränats för ett ändamål, och när hon är 17 år blir hon utsänd på ett uppdrag …

Hela tiden har jag undrat vilken form den ska ha. Jag har tidigare planerat den som allt från bok till digitalt spel och brädspel … och har fortfarande inte bestämt mig. Kanske ska den vara allt? Eller så ska jag bara bestämma mig för en form och köra på den. Det är lätt att fastna i tankar och inte komma vidare!

Just nu lutar jag åt att det blir ett spel. Ett spel med mycket berättelse. Eller kanske ett spel och en bok. Vi får se 🙂

Bobbi, Transcenders

Att jaga något man inte vet vad det är

4 februari, 2015 • By

Jag läser ”Melankoliska rum” av Karin Johannisson, som talar om hur upplevelsen och uttrycket av känslor – i det här fallet melankoliska – förändrats över tid. Hur känslor är kulturellt bundna.
Boken har fokus på melankoli i olika former, men jag börjar direkt fundera även över andra känslor, till exempel svartsjuka. Jag upplever svartsjuka som en oerhört kulturellt färgad känsla. Vi är så oerhört väl medvetna om vad som förväntas trigga den att den väcks helt automatiskt. Den uppfattas som självfallen, ofrånkomlig, och är hårt knuten till några av våra starkaste och mest seglivade normer. Hur svårt är det inte för en individ att frigöra sig från en sådan känsla?

Det är intressant att vi egentligen inte kan skilja en individ från kulturen som omger den, det inre från det yttre. Vi är alla sammanvävda, med varandra och med vår samtid. Det är både vackert och snärjande på samma gång.
Just melankoli är välbekant för mig; min uppfattning av vad melankoli är. Det är en känsla, ett tillstånd – en kvalitet – som jag skattar högt. Jag tycker om mörker; dras till det, även om jag också anser det viktigt att inte drunkna i det.
När jag i somras höll ett föredrag där jag försökte sammanfatta de teman jag skriver om, räckte en av åhörarna upp handen och sa: ”Du glömde mörker.”
Det var sant. Jag tog inte med mörker – antagligen för att det är så självklart för mig, att jag inte tänkte på det som något som inte skulle kunna vara där. Mörker har definitivt en kvalitet. Jag tänker på sidenmatt, tung, dämpande sammet. Bäst blir mörkret om det kontrasteras mot skinande ljus, som på en stjärnhimmel. Men mörker är förknippat med ett äldre melankoli-uttryck, förstår jag när jag läser vidare. Samtidens melankoli är en annan.

Stjärnhimmel

Johannissons analys av samtidens melankoli (utbrändhet, vagt missnöje, vilsenhet, stress) är knivskarp. Det känns underligt att se alla mina egna ”symptom” radas upp som något generellt, allmängiltigt – jag som är van att söka individuella, psykologiska förklaringar till allt.
Johannisson skriver: ”Nyckelkänslan tycks vara vag maktlöshet i kombination med högt ansvar för den egna lyckan. Varje livsprojekt beskrivs som möjligt, men samtidigt som svårt att förverkliga i den hårda konkurrensen med andra. Individen drivs av höga prestationskrav och höga förväntningar. Den som vill räknas är en världsvan hyperkonsument som förkroppsligar elitens ideal, en konnässör med otaliga begär, men som rör sig vilset mellan begärspunkterna.”
Det där är en perfekt beskrivning av de faktorer som leder till ett ständigt sökande efter mening, bekräftelse, lust och tillfredställelse, och som vid risk för misslyckande skapar känslor av meningslöshet, trötthet, missnöje och rastlöshet. En perfekt beskrivning av hur jag känner mig. Jag verkar inte vara ensam. Mina känslor skapas av och delas med många i samtidens kultur. Johannisson beskriver det genom begreppet ”anomi”, myntat av Durkheim, som jag förstår som en förlust av sammanhang vilken odlas fram av det individfokuserade kapitalistiska samhället.
”På allla håll favoriseras det personliga valet och och kopplas till attraktiva värden som identitet, autenticitet och självförverkligande”, skriver Johannisson. ”Men samtidigt är individen själv ansvarig för att finna och genomföra de jagprojekt som ger henne tillträde till samhällets kulturella, sociala och ekonomiska resurser. Liv blir val av den mest lönsamma livsstilen. Inflation i det personliga ansvaret skapar allt högre krav på bekräftelse. /…/ Problemet är att den konstanta jakten på detta jag leder till utmattning.”
Jag har nog vetat att det jag upplever är starkt färgat av min omgivning; av hur samhället ser ut, av hur människor omkring mig upplever saker. Men det känns ändå underligt att se det utskrivet så, svart på vitt. Det är ju mina känslor. De känns som äkta, egna upplevelser. Men jag delar dem med tusen och åter tusen andra, eftersom de egentligen inte är mina. De finns på ett smörgåsbord, en dignande buffé av känslor och diagnoser som hör hemma just i den här tiden. Återigen, går det att skilja en individ och hennes upplevelser från hennes omgivning?
Ytterligare en fråga uppstår hos mig: Om jag vet att ett känslotillstånd är skapat utifrån förutsättningar i det omgivande samhället, kan jag genom den insikten frigöra mig från tillståndet – eller kan en sådan frigörelse ske endast genom förändringar i samhället?
Om melankoli är som Johannisson beskriver det, en förlust av något som man inte vet vad det är, går det att frigöra sig från samtidens melankoli genom att inse att det man saknar är något som inte finns? Kan insikten att själva grunden för känslan ligger, om inte enbart i omvärlden, så åtminstone i ett samspel mellan individen och omvärlden, leda till att känslorna – symptomen – lindras? Eller är vi dömda till detta rasande sökande efter självförverkligande och bekräftelse, allt i syfte att undvika avgrunden som skapas utifrån upplevelsen att utanför mig själv finns ingenting?
Lite mörker känns genast överkomligt, nästan tröstande, jämfört med detta ingenting.

Foto: https://www.flickr.com/photos/shalaco/

Bobbi, Chip, Transcenders

Läser böcker om hackare

20 december, 2014 • By

Till ett kommande projekt (som går under arbetsnamnet Chip) researchar jag hacktivism, hackare och it-entreprenörer. Har också skaffat några böcker om kvinnor inom IT. Superkul att läsa dem! Den bok som gett mest hittills heter Svenska hackare och är skriven av Linus Larsson och Daniel Goldberg. Den berättar historien om den svenska hackarkulturens framväxt – allt från tidiga dataföreningar till The Pirate Bay och Arga Unga Hackare.

Hackböcker

Jag har dock inte hittat så mycket böcker om hacktivister. Här är mitt underlag framför allt dokumentärer som The internet’s own boy och TPB AFK. Tar jättegärna emot tips på reportageböcker om hacktivister (jag gillar att läsa) men också fler dokumentärer!

TPB AFK

Ska tilläggas att det är personerna bakom som jag framför allt intresserar mig för – snarare än händelserna i sig. Men jag vill förstå området, så även böcker/filmer som inte är så personfokuserade kan funka!

Bobbi, Transcenders

Några tankar om denna sida

17 december, 2014 • By

Ända sedan jag startade transcenders.se har jag funderat fram och tillbaka kring hur jag ska använda den. Jag har växlat från att låta karaktärer visa upp sig med egna inlägg till att vara personlig, eller att behandla sajten mer som en förlagssida där endast berättelserna och karaktärerna får synas. Men jag har inte hittat något sätt som känns rätt. Nu har det slagit mig att som mitt liv ser ut just nu finns det nog bara ett sätt att göra det på: Om det ska bli uppdaterat här någon gång över huvud taget behöver jag ha ett personligt tilltal. Jag behöver kunna prata om processen med att skapa de berättelser som Transcenders-världen består av, och det i sin tur innebär att jag som person måste skymta fram mer.

Mitt liv är fullt av prestationer – men skrivandet är en av de saker som får mig att slappna av, något som jag verkligen älskar att göra. Jag gör det för att jag behöver det, inte för att det måste gå på ett visst sätt. Faktum är att det kan gå precis hur som helst, jag kommer fortsätta att göra det ändå. Jag är ofta en s.k. duktig flicka och vill göra saker ”by the book”; men skrivandet är inte en sån sak. När jag skriver är jag fri. Och även här, på denna plats där jag samlar allt som har med mina berättelser att göra, måste jag känna mig fri.