Din storebror hade rätt den där natten, när vårt gräl måste ha hållit halva Bergas befolkning vaken. Det var fest i lägenheten där jag inte längre bodde, och du och jag hade blandat blod.
Hans röst ekade mellan huskropparna. ”Jag visste väl att du ville ha honom. Du kan sticka och knulla med honom då, om det är det du så gärna vill!”
Ord räckte inte som svar. I stället var det handen som agerade. Örfilar; en, två, tre. Hand mot kind, hårt, snabbt. Han reagerade knappt, slutade inte skrika. Jag älskade dig, ville jag vråla tillbaka, och väcka resten av området. Jag älskade dig men du fattade inte.
Orden var slut. Bara slag fanns kvar.
Jag ville straffa honom för anklagelsen, förödmjukelsen, missförstånden. Slå och slå. Men han hade rätt. Jag älskade er båda.

Du var bara sexton när du flyttade in hos mig och J. Jag var inte heller så gammal, men väl två år äldre än du. Och din storebror, två år äldre än jag. Ni var de vackraste männen jag sett. Vi blandade hot shots till tonerna av Bad Religion och tillbringade ändlösa nätter i soffan framför tv:n. Där sov vi i en hög. Fortfarande minns jag sättet presentatören brukade säga ”potatismos” på i en av i tv-reklamerna, och hur du härmade det. Vi skrattade oförtjänt mycket åt det. Ibland vaknade jag när just det partiet kom.

På dansgolvet. En kille skruvar sig över det, äger det, vårdslöst som en uppdragen fjäder som plötsligt släppts lös. Han har en mössa nerdragen i pannan och kroppen ser ut som Iggy Pops. En tjugoåring som tagit ett par öl för mycket, hinner jag tänka, innan jag ser att det är du.

Du lös väldigt starkt under en tid i mitt liv när det mesta var mörkt. Din bror lös också, men hans kärlek klarade jag inte, den krävde mig ju. Det var lättare med dig, du bara fanns där. Du var liten, och du drack för mycket på festerna, precis som jag.
Du och han hade bara varandra, men nu hade vi varann alla tre. Ibland när ni sov i samma rum pratade ni med varandra i sömnen. Jag brukade skriva upp vad ni sa. Nonsensdialoger att skratta åt nästa dag. Skratta; ett sätt att överleva ännu en dag. Potatismeus!

Jag visste inte alls vad jag gjorde den kvällen jag tog med dig hem till S och N. Vi skulle bara hänga. Jag minns att vi var på lekplatsen på S gård innan. Kanske väntade vi på att han skulle komma hem. Det var mörkt, sanden var kall. Hösten hade just börjat. Den sommaren hade jag för första gången sett någon skjuta heroin, hemma hos N.
Du och jag satt på varsitt gungdjur, vi red som galningar, träsitsarna slog hårt i marken och fjädrarna bågnade, fram och tillbaka, vi flög nästan av. ”Vem behöver alkohol när det finns såna här?” Vi skrattade, igen.
Sen gick vi upp till S och lyssnade på Jävlar Anamma.
Tänk att få vara pickadulverman i Vilda Västern! Rida runt och skjuta folk från hästen!
Det var sista kvällen i en del av våra liv. För det sällskap och den flykt som erbjöds dig från och med den kvällen överträffade allt som tidigare varit.

En krogtoalett. Det är baren som vi tonåringar älskar, för man kan göra vad som helst där. Bygga torn av glas som man sen bara välter, sova bakom nåt draperi, sitta på golvet och leka snurra flaskan, kasta stolar nerför trappan till toaletterna. Vi står framför spegeln, det har gått nästan ett år sedan du och jag och J bodde ihop, men du och jag är fortfarande blodssyskon. Min vän står brevid oss, och nu talar ni om att ni har tagit A. Jag känner hur något sliter, drar tag i mig, hur jag bara inte står ut. Jag har hoppats att du skulle hålla dig till rökat, som S gör. Men du har redan gått vidare. Jag minns inte om jag skäller på dig, jag minns bara att mina händer återigen tar över och att jag gör likadant som mot din storebror. Jag slår dig. Och sen är det över. Vi är över.

Jag ser dig på dansgolvet och du är snart fyrtio, bara två år yngre än jag. Men du rör dig som förr, som en ung person, men en sliten, en Iggy. Jag skyndar fram till dig och du ser mig. Vi skrattar, dansar, du luktar svett. Dina ögon är spräckliga, ansiktet härjat, tänderna trasiga. Kanske. Jag ser inte riktigt. Jag vet bara att det är du. Du, men ändå inte.

Kvällen går mot sitt slut. Vi står med armarna om varandra, mitt på dansgolvet, din kropp är våt, huden varm. Jag känner ditt hjärta, Kiddo.
”Jag tänker ofta på dig”, säger du.
”Jag tänker på dig också.” Jag håller dig hårt, håller fast, som om tiden inte försvunnit och skapat ödeland emellan oss.

Vi släpper varann.

Jag går hem, och i minnet tittar jag på bilden av dig, sådan jag vill ha den. Sextonåringen med skrattgropar, i J:s och mitt kök.