Varje gång jag kommer in genom dörren till sovrummet är det första jag ser en stor poster med mig själv i närbild. Den är bildbehandlad så att allt ser trasigt och kornigt ut. Som att man ser genom en glasruta som splittrats i tusentals sylvassa bitar. Rost har färgat kanterna. Eller blod?
Jag brukar sällan tvätta av make-up. Det som försvinner av sig självt försvinner, resten får sitta kvar. Jag bara lägger nytt ovanpå. Mascaran som sitter längst in kanske är flera år gammal vid det här laget, vad vet man?

Jag ser den där postern från sängen också. Den är det sista jag tänker på när jag somnar, och det första jag ser när jag vaknar. Ofta med ett ryck av panik, om jag väl lyckats somna; jag slits ur sömnen av en vetskap om att det är något extremt, livsavgörande viktigt som jag glömt.

Planschen är sepiagul och ögonen blickar rakt ut ur den, mina egna ögon, oerhört säkra. När jag sluter dem igen är ögonfransarna stela. Som flugben runt franskanterna. Har jag tur somnar jag om.