Jag vet inte vad jag tycker om människor. Någonstans har man ett behov av andra, det fattar väl jag också. Om inte annat så ett fysiskt behov. Men på vissa sätt tycker jag att det skulle vara så mycket skönare om man slapp interagera med dem. Det är som en stor fårskock som bara bräker, och som man måste navigera sig igenom för att hitta några enstaka individer som kan vara betydelsefulla för en. Men när man väl hittar dem … då känns det faktiskt bra.

Mänskligheten i stort ger jag inte mycket för. Den måste vara ett av evolutionens största misstag. Jag är övertygad om att människorna med tiden kommer att utrota sig själva, och att alla spår av dem kommer att växas över av mera dugliga livsformer, till exempel maskrosor.

När jag gick på folkhögskola hittade jag i alla fall en sån där individ och det var Pangaea. Vad fan skulle jag vara utan honom? Det kan man verkligen fråga sig. (Men säg det inte till honom, då skulle han bli stöddig.)

Bild: CC-BY-SA Randi Hausken