Det var nära nu, bara några dagar kvar tills vi skulle dra. M stod framför sin badrumsspegel och målade ögonen.
Du vet, sa han, jag behöver verkligen komma härifrån. Mer än nånsin, just nu.
Jag nickade. Mhm.
Jag är så jävla trött på den här skitstan. Ingenting händer. Det är bara samma samma samma.
Jag vet, sa jag.
Och när nån intressant äntligen dyker upp … så märker personen knappt ens att man finns.
Jag såg ner. Nä.
Det är som att man är helt osynlig, sa M. Är inte det jävligt konstigt, när man håller på såhär? Han vände sig mot mig med uppspärrade kolsvarta ögon, fullsmetade med ögonskugga, mascara och kajal.

Eyes

Det fick mig att blinka.

Jag vill alltid ha nånting.
Ett botemedel. Något som gör min hjärna dimmig. Något som får mig att känna … mindre.

Förresten så ligger den senaste på bordet, sa han, återigen vänd mot spegeln.
Jag skyndade mig dit för att kolla. Den här hade hår av ulligt garn och manande gröna ögon. På lappen stod det Ta mig med!
Mercury RopeStackars liten, den ser rätt beklämd ut, sa jag. M skrattade inifrån badrummet. Men vilka lustiga namn de har. Mercury Rope … undrar vad det vill säga?
Ögonen fångade mig igen. Ta mig med, ta mig med!
Jag skyndade bort mot min jacka som hängde på rockhängaren, och tryckte in dockan i ärmen.

När jag kom hem höll jag upp den mot hallspegeln. Jag såg på oss där tillsammans.
Så, lilla Mercury, sa jag. Det är dags att dra på turné!

Nästa