Den kvällen, på spelningen, hände nånting. Jag vet inte om det var adrenalinet, eller om det var den nya dockans ankomst som påverkade mig, men plötsligt kände jag för att slänga Mercury till publiken. Jag tänkte att det var dags för henom att resa vidare. Så jag kastade, och såg den lilla kroppen försvinna bland de uppsträckta händerna. Direkt fattade jag att det var ett misstag. Resten av spelningen hade jag svårt att koncentrera mig. Varför hade jag gjort det? Mercury som så enträget bett mig att ta henom med … nu var hen borta.

M, vakna! Vad fan gör du? Vakna!!

M låg mitt i gatan och gick inte att få kontakt med, det spelade ingen roll vad jag gjorde. Jag grabbade tag i honom och försökte lyfta upp honom till stående, men hans kropp var helt lealös, inget verkade kunna väcka honom. Vet ni hur tung en medvetslös kropp är?
Så kom N. Han lyfte upp M och vi gick tillbaka till spelstället, där vi hade tillbringat de senaste timmarna med att dricka absinth – ända tills M fick för sig att vi alla hatade honom, och gick ut och la sig på gatan. Totaldäck. Vi tog taxi till hotellet, M var fortfarande helt borta. Det var fan så man undrade om man borde åkt till sjukhuset i stället.

Nu hamnade han på det kalla badrumsgolvet i N:s och MG:s rum. Det var N:s resoluta beslut. Om M skulle spy i sömnen eller så. Jag orkade inte stanna med dem utan gick till mitt och C:s rum.

Där övervägde jag att uppdatera min facebook-status.
Om du undrar hur det känns att hitta den du älskar på gatan, där han lagt sig ner i hopp om att bli överkörd av en bil, är det nu du ska fråga.
Men jag gjorde det inte.

När jag la mig i sängen och slöt ögonen såg jag plötsligt Mercury framför mig, liggande på betonggolvet i den ekande tomma spellokalen.

Mercury

Nästa