Efter spelningen den kvällen stack jag och M från de andra. Vi satt i M:s rum och drack öl. Han gick på om spelningen, om och om, bla bla bla.
Det känns som jag måste ändra min scenshow, sa han. Den gör det inte för mig längre. Jag blir uttråkad.

Hidden Galaxy
Res dig upp, sa en röst inuti mitt huvud. Res dig upp. Säg vad du tänker på.
Jag fångade hans ögon.
Spelar jag någon roll för dig?
Var inte dum, sa han, det är väl klart du gör. Du är min bästa vän. Tror du inte att det betyder nåt?
Allt rymdes i den där meningen. Eller rättare sagt, meningen rymde allt som jag inte önskade. Och den saknade allt som jag ville ha.

Jag ville så gärna säga det. Att det inte räckte. Att jag inte bara ville vara hans vän.
Men jag kunde inte.
Och jag kände att jag föll.
Jag kunde inte resa mig, kunde inte stå upp.

Och jag kunde inte stå ut.

Nästa