Bobbi, Transcenders

Att jaga något man inte vet vad det är

4 februari, 2015 • By

Jag läser ”Melankoliska rum” av Karin Johannisson, som talar om hur upplevelsen och uttrycket av känslor – i det här fallet melankoliska – förändrats över tid. Hur känslor är kulturellt bundna.
Boken har fokus på melankoli i olika former, men jag börjar direkt fundera även över andra känslor, till exempel svartsjuka. Jag upplever svartsjuka som en oerhört kulturellt färgad känsla. Vi är så oerhört väl medvetna om vad som förväntas trigga den att den väcks helt automatiskt. Den uppfattas som självfallen, ofrånkomlig, och är hårt knuten till några av våra starkaste och mest seglivade normer. Hur svårt är det inte för en individ att frigöra sig från en sådan känsla?

Det är intressant att vi egentligen inte kan skilja en individ från kulturen som omger den, det inre från det yttre. Vi är alla sammanvävda, med varandra och med vår samtid. Det är både vackert och snärjande på samma gång.
Just melankoli är välbekant för mig; min uppfattning av vad melankoli är. Det är en känsla, ett tillstånd – en kvalitet – som jag skattar högt. Jag tycker om mörker; dras till det, även om jag också anser det viktigt att inte drunkna i det.
När jag i somras höll ett föredrag där jag försökte sammanfatta de teman jag skriver om, räckte en av åhörarna upp handen och sa: ”Du glömde mörker.”
Det var sant. Jag tog inte med mörker – antagligen för att det är så självklart för mig, att jag inte tänkte på det som något som inte skulle kunna vara där. Mörker har definitivt en kvalitet. Jag tänker på sidenmatt, tung, dämpande sammet. Bäst blir mörkret om det kontrasteras mot skinande ljus, som på en stjärnhimmel. Men mörker är förknippat med ett äldre melankoli-uttryck, förstår jag när jag läser vidare. Samtidens melankoli är en annan.

Stjärnhimmel

Johannissons analys av samtidens melankoli (utbrändhet, vagt missnöje, vilsenhet, stress) är knivskarp. Det känns underligt att se alla mina egna ”symptom” radas upp som något generellt, allmängiltigt – jag som är van att söka individuella, psykologiska förklaringar till allt.
Johannisson skriver: ”Nyckelkänslan tycks vara vag maktlöshet i kombination med högt ansvar för den egna lyckan. Varje livsprojekt beskrivs som möjligt, men samtidigt som svårt att förverkliga i den hårda konkurrensen med andra. Individen drivs av höga prestationskrav och höga förväntningar. Den som vill räknas är en världsvan hyperkonsument som förkroppsligar elitens ideal, en konnässör med otaliga begär, men som rör sig vilset mellan begärspunkterna.”
Det där är en perfekt beskrivning av de faktorer som leder till ett ständigt sökande efter mening, bekräftelse, lust och tillfredställelse, och som vid risk för misslyckande skapar känslor av meningslöshet, trötthet, missnöje och rastlöshet. En perfekt beskrivning av hur jag känner mig. Jag verkar inte vara ensam. Mina känslor skapas av och delas med många i samtidens kultur. Johannisson beskriver det genom begreppet ”anomi”, myntat av Durkheim, som jag förstår som en förlust av sammanhang vilken odlas fram av det individfokuserade kapitalistiska samhället.
”På allla håll favoriseras det personliga valet och och kopplas till attraktiva värden som identitet, autenticitet och självförverkligande”, skriver Johannisson. ”Men samtidigt är individen själv ansvarig för att finna och genomföra de jagprojekt som ger henne tillträde till samhällets kulturella, sociala och ekonomiska resurser. Liv blir val av den mest lönsamma livsstilen. Inflation i det personliga ansvaret skapar allt högre krav på bekräftelse. /…/ Problemet är att den konstanta jakten på detta jag leder till utmattning.”
Jag har nog vetat att det jag upplever är starkt färgat av min omgivning; av hur samhället ser ut, av hur människor omkring mig upplever saker. Men det känns ändå underligt att se det utskrivet så, svart på vitt. Det är ju mina känslor. De känns som äkta, egna upplevelser. Men jag delar dem med tusen och åter tusen andra, eftersom de egentligen inte är mina. De finns på ett smörgåsbord, en dignande buffé av känslor och diagnoser som hör hemma just i den här tiden. Återigen, går det att skilja en individ och hennes upplevelser från hennes omgivning?
Ytterligare en fråga uppstår hos mig: Om jag vet att ett känslotillstånd är skapat utifrån förutsättningar i det omgivande samhället, kan jag genom den insikten frigöra mig från tillståndet – eller kan en sådan frigörelse ske endast genom förändringar i samhället?
Om melankoli är som Johannisson beskriver det, en förlust av något som man inte vet vad det är, går det att frigöra sig från samtidens melankoli genom att inse att det man saknar är något som inte finns? Kan insikten att själva grunden för känslan ligger, om inte enbart i omvärlden, så åtminstone i ett samspel mellan individen och omvärlden, leda till att känslorna – symptomen – lindras? Eller är vi dömda till detta rasande sökande efter självförverkligande och bekräftelse, allt i syfte att undvika avgrunden som skapas utifrån upplevelsen att utanför mig själv finns ingenting?
Lite mörker känns genast överkomligt, nästan tröstande, jämfört med detta ingenting.

Foto: https://www.flickr.com/photos/shalaco/

Poly-bokcirkel, Transcenders

Bokrecension: Mandarinerna (1954) av Simone de Beauvoir

25 januari, 2015 • By

MandarinernaMandarinerna är en berättelse om kärlek, moral och politik. Vi följer ett gäng intellektuella i Paris, några år precis under och efter andra världskrigets slut.
Anne är psykoanalytiker och gift med Robert, en känd författare och politiker, och Henri är författare/journalist som driver tidningen L’Espoir. Nadine är Annes och Roberts egensinniga 18-åriga dotter som har svårt att finna sin plats. Dessa människor och hela världen tycks stå inför ett val: Sovjet eller Amerika, kommunism eller kapitalism.

I kulturvänsterkretsar och den motståndsrörelse som huvudpersonerna tillhört är de flesta för Sovjet. Robert och Henri vill dock delvis ta avstånd från kommunismen och startar därför den politiska gruppen SLR. Henri och Robert uppslukas av politiken medan Anne blir allt tommare: psykoanalysen förlorar sin mening när världen ser ut som den gör. Henris fru Paule blir så insnärjd i tankarna på sin och Henris relation (som är i upplösning) att hon närmar sig en psykos. Anne i sin tur längtar efter förlösning; under en USA-resa blir hon förälskad i författaren Lewis, men hon kan inte tänka sig att lämna sitt liv med Robert. När Henri och Robert tvingas göra olika val utifrån sina moraliska övertygelser sätts deras vänskap på hårda prov, och båda börjar tvivla på att ord faktiskt kan påverka situationen i världen.

Vad jag tänker på när jag läser den här boken är att så litet tycks ha ändrats sedan 1945, samtidigt som så mycket är annorlunda. Jag får erkänna att jag nog inte vetat särskilt mycket om världsläget vid den här tiden – men plötsligt blev det helt levande för mig genom karaktärernas tankar, diskussioner och ställningstaganden.
Berättelsens kvinnor är i mångt och mycket utlämnade åt sina män. De lever för dem; var och en på sitt sätt, de verkar inte kunna leva och verka helt i egen rätt. Romanens karaktärer lever ofta i öppna relationer. När Anne blir tillsammans med Lewis kommunicerar hon öppet med Robert om detta, och han uppvisar inte en tillstymmelse till svartsjuka. Lewis däremot har problem med att Anne inte väljer honom fullt ut och det gör deras relation till en smärtsam passion.

Detta är en väldigt lång bok med många olika komplexa teman. de Beauvoir skildrar människor och skeenden så trovärdigt att berättelsen känns som ett rakt utsnitt ur verkligheten, men det misstänker jag att den inte är. Som diskussionsunderlag fungerar den bra, men kanske mer kring existensiella frågor än relationer, även om dessa också är en del av bokens teman.

Allmänt betyg: 4/5
Ploy-bokcirkelbetyg: 3,5/5

Tävling, Transcenders

Januari-tävling! Vad nördar du kring?

5 januari, 2015 • By

En betydande orsak till att jag skriver böcker är att jag tidvis blir som besatt av olika ämnen och även personer (ofta någon form av offentlig person kanske ska tilläggas). Då kan jag lägga ett till synes oändligt antal timmar på att läsa om företeelsen eller personen. All den där energin vill sedan bli till något – och numera resulterar det oftast i en bok. När jag kanaliserat ämnet in i en text minskar oftast intresset, i alla fall delvis.
Subkulturer är ett av mina största nörderier, och har intresserat mig sen mellanstadieåldern ungefär. Intresset för temat som sådant verkar aldrig minska, däremot är jag just nu inte specialintresserad av t ex black metal eller emo – de ämnena är jag visst klar med. Nu är det hackerkulturen som intresserar mest, och det går hand i hand med mitt nuvarande skrivprojekt.

Vad nördar du kring? Berätta kort i en kommentar här, eller skicka ett mail till info (at) transcenders.se senast den 25/1, så har du chansen att vinna mina två böcker och ett hemligt paket!

Gott nytt 2015 btw! 🙂

Bobbi, Chip, Transcenders

Läser böcker om hackare

20 december, 2014 • By

Till ett kommande projekt (som går under arbetsnamnet Chip) researchar jag hacktivism, hackare och it-entreprenörer. Har också skaffat några böcker om kvinnor inom IT. Superkul att läsa dem! Den bok som gett mest hittills heter Svenska hackare och är skriven av Linus Larsson och Daniel Goldberg. Den berättar historien om den svenska hackarkulturens framväxt – allt från tidiga dataföreningar till The Pirate Bay och Arga Unga Hackare.

Hackböcker

Jag har dock inte hittat så mycket böcker om hacktivister. Här är mitt underlag framför allt dokumentärer som The internet’s own boy och TPB AFK. Tar jättegärna emot tips på reportageböcker om hacktivister (jag gillar att läsa) men också fler dokumentärer!

TPB AFK

Ska tilläggas att det är personerna bakom som jag framför allt intresserar mig för – snarare än händelserna i sig. Men jag vill förstå området, så även böcker/filmer som inte är så personfokuserade kan funka!

Bobbi, Transcenders

Några tankar om denna sida

17 december, 2014 • By

Ända sedan jag startade transcenders.se har jag funderat fram och tillbaka kring hur jag ska använda den. Jag har växlat från att låta karaktärer visa upp sig med egna inlägg till att vara personlig, eller att behandla sajten mer som en förlagssida där endast berättelserna och karaktärerna får synas. Men jag har inte hittat något sätt som känns rätt. Nu har det slagit mig att som mitt liv ser ut just nu finns det nog bara ett sätt att göra det på: Om det ska bli uppdaterat här någon gång över huvud taget behöver jag ha ett personligt tilltal. Jag behöver kunna prata om processen med att skapa de berättelser som Transcenders-världen består av, och det i sin tur innebär att jag som person måste skymta fram mer.

Mitt liv är fullt av prestationer – men skrivandet är en av de saker som får mig att slappna av, något som jag verkligen älskar att göra. Jag gör det för att jag behöver det, inte för att det måste gå på ett visst sätt. Faktum är att det kan gå precis hur som helst, jag kommer fortsätta att göra det ändå. Jag är ofta en s.k. duktig flicka och vill göra saker ”by the book”; men skrivandet är inte en sån sak. När jag skriver är jag fri. Och även här, på denna plats där jag samlar allt som har med mina berättelser att göra, måste jag känna mig fri.

Bobbi, Transcenders

Sakletaren

11 december, 2014 • By

NyckelhjartaNär jag var liten var jag en suverän sakletare. Jag var övertygad om att om jag bara tittade tillräckligt noga skulle jag hitta en skatt. Det ledde till att jag i en golvspringa på British Museum hittade ett hänge i form av en gris som var ungefär 7 mm. Jag hittade också flera smycken och pengar. Jag var mycket nöjd med min knivskarpa blick!
Idag när jag satt på cykeln körde jag förbi något som såg ut som en pin. Jag samlar på pins. Ändå stannade jag inte och kollade – jag var ju på väg till jobbet. När jag fortsatt en bit kom en sorgsenhet över mig. Jag vill inte ha ett liv där jag inte hinner undersöka ett intressant (?) föremål. Jag vill inte ha ett liv som far förbi som vyn utanför fönstret i ett snabbtåg. Att hinna vara uppmärksam på små saker är viktigt. Frågan är bara: Hur sänker man farten?

Poly-bokcirkel, Transcenders

Bokrecension: Trekant (2005) av Mian Lodalen

26 oktober, 2014 • By

TrekantMy har varit tillsammans med Bob i två år och relationen har gått in i en lunk. En dag introducerar Bob idén om en trekant. De börjar båda leta efter någon att förföra, och efter lite om och men dyker exet C-Kupan upp. En triad bildas och My tycker att allt är fantastiskt; de tre är frigjorda, förälskade och superqueer. Men säg den lycka som varar …
Detta är uppföljaren till Smulkubbens skamlösa systrar, som jag läst tidigare. Jag tyckte den var kul, och hade därför förväntningar på Trekant, särskilt med tanke på den skulle skildra en fri relation. Precis som föregångaren är boken rolig, full av dråpligheter, tjejsex och sarkasmer. Därför är det extra tråkigt att sens moralen blir nåt i stil med ”ge dig för guds skull inte in i en poly-relation, vad du än gör”.
Jag tycker att del två förhåller sig slarvigt till föregångaren; det känns som att kopplingen mellan böckerna snickrats ihop i efterhand. Men jag läste ut boken på några dagar, den var rapp och stundtals rolig, och jag gillar verkligen de partier där My och Bob är ute och letar efter någon att inleda en relation med. Det är synd att dramatiken i berättelsen måste bygga på att den udda relationen inte fungerar.

Allmänt betyg: 3/5
Poly-bokcirkelbetyg: 4/5

Push Me
Bobbi, Transcenders

PUSH ME: en film om att våga

13 oktober, 2014 • By

För några år sedan hjälpte jag till med matlagning och lite annat till ett filmteam som arbetade på kortfilmen PUSH ME. Nu har den premiär, på Uppsala International Short Film Festival.

Siri feels frustrated about not daring to do what she dreams about. She wants to live fully, scream at the top of her lungs, and live out her fantasy about dominating someone else sexually. Her best friend Lee, is going to help her to get rid of her fears.

PUSH ME har regisserats av Tove Pils. Se mer info här!

Jag associerar den här filmen med en bra period i mitt liv, när jag passerade flera viktiga trösklar. Är väldigt glad att den nu ska ha premiär. Ser mycket fram emot att se den själv!

Poly-bokcirkel, Transcenders

Bokrecension: Den inbjudna (1943) av Simone de Beauvoir

9 oktober, 2014 • By

Den inbjudnaDet är mitt i andra världskriget och Françoise och Pierre driver en liten teater tillsammans i Paris. Paret har ett symbiotiskt förhållande i vilket båda tillåts vara med andra, men det är bara Pierre som utnyttjar möjligheten. Françoise vill bara ha Pierre, hon lever för sin relation med honom och anser att de båda är ett. Då kommer den unga kvinnan Xavière in i bilden, och förhållandet utvecklas till en triad. Både Pierre och Françoise fascineras av Xavière, till den grad att det liknar besatthet, men det är Pierre som blir förälskad. Xavière är destruktiv och manipulerar dem båda, och Françoise fasar för att relationen kommer att leda till att hon förlorar både sig själv och Pierre.

Jag har en känsla av att det finns något som författaren vill säga med den här berättelsen, något som går utöver det faktiska skeendet, och som jag egentligen skulle behöva läsa noggrannare mellan raderna för att kunna förstå fullt ut. Jag tänker att det handlar om vad det innebär att vara en individ. Om den fria viljan; hur fri och autonom man egentligen kan vara, när man hela tiden är i relation till andra.
Det psykologiska spelet mellan karaktärerna skildras knivskarpt och realistiskt. Men ofta blir jag irriterad på Françoise. Jag önskar att hon kunde ge sig själv större utrymme. Att hon skulle kunna vara ärlig mot de andra. Inte bara Françoise undanhåller saker; alla karaktärerna i boken relaterar dysfunktionellt till varandra. De förhåller sig gränslöst eller använder de andra för egna syften, och man förstår att det måste ta en ände med förskräckelse. Men berättelsen är intressant! Inte särskilt uppmuntrande för den som i litteraturen letar exempel på fungerande fria förhållanden, men kanske kan den ses som ett avskräckande exempel på hur det kan gå när man inte är ärlig, vare sig mot sig själv eller de man har relationer med.

Allmänt betyg: 4/5
Queer bokcirkel-betyg: 4/5