Browsing Articles Written by

Transcenders

Maskrosor
Jag är skillnad, Maxi, Transcenders

Maxis tankar 6: Maskrosor

12 februari, 2014 • By

Jag vet inte vad jag tycker om människor. Någonstans har man ett behov av andra, det fattar väl jag också. Om inte annat så ett fysiskt behov. Men på vissa sätt tycker jag att det skulle vara så mycket skönare om man slapp interagera med dem. Det är som en stor fårskock som bara bräker, och som man måste navigera sig igenom för att hitta några enstaka individer som kan vara betydelsefulla för en. Men när man väl hittar dem … då känns det faktiskt bra.

Mänskligheten i stort ger jag inte mycket för. Den måste vara ett av evolutionens största misstag. Jag är övertygad om att människorna med tiden kommer att utrota sig själva, och att alla spår av dem kommer att växas över av mera dugliga livsformer, till exempel maskrosor.

När jag gick på folkhögskola hittade jag i alla fall en sån där individ och det var Pangaea. Vad fan skulle jag vara utan honom? Det kan man verkligen fråga sig. (Men säg det inte till honom, då skulle han bli stöddig.)

Bild: CC-BY-SA Randi Hausken

Labyrint
Jag är skillnad, Maxi, Transcenders

Maxis tankar 5: Statyn

10 februari, 2014 • By

I natt hade jag en så konstig dröm. I drömmen var det höst, men löven hade ännu inte fallit av träden. Jag gick på en gång som sluttade nedåt, och runt mig var växtligheten så tät att det kändes som att gå i en tunnel. Till slut kom jag fram till en glänta som var formad som en cirkel. När jag tittade mig omkring såg jag att det fanns flera gångar som ledde till cirkeln, och de kom från alla håll. Marken i gläntan var täckt av bruna löv och barr som gjorde den till ett ljudisolerat rum.

I mitten stod en staty. Från långt håll såg jag att den föreställde en mor som höll sitt lilla barn i famnen. Hon lutade sig över det i en öm gest. Men när jag långsamt kom närmare såg jag att den egentligen föreställde något helt annat, och det var som om blodet föll inom mig, det rann ner i benen och gjorde mina kinder och armar stela av kyla. Vad den egentligen visade var en mamma som dödade sitt barn. Hon gjorde det genom att suga ut barnets ögon med sin mun, och sedan spruta ner dem i halsen på det, så att det kvävdes. Jag såg hur barnets ögonhålor gapade tomma.
Just då vaknade jag med ett ryck, och med bilden av statyn inpräntad i hjärnan. Drömmen ville inte släppa taget, jag hade den kvar i huvudet i flera timmar.
Nu tänker jag att jag ska skriva en låt om den, om jag kan fånga stämningen.

Bild: CC-BY-NC AstronomyGal

Jag är skillnad, Maxi, Transcenders

Maxis tankar 4: Shut me up

6 februari, 2014 • By

Ingen säger det bättre än Mindless Self Indulgence. Ni vet när man är på det där humöret när man vill krypa ur sitt skinn? När man bara vill stå och hoppa upp och ner. Springa upp på väggarna. Kasta sig in i betongen. Det är då man ska lyssna på MSI i stället. Eller som soundtrack till när man gör det.

I can’t wait for you to knock me up, in a minute, minute
In a fuckin’ minute
I can’t wait for you to shut me up
SHUT ME UP

Jag är skillnad, Maxi, Transcenders

Maxis tankar 3: Nadir

4 februari, 2014 • By

Inatt var jag vaken hela natten och gjorde musik till Permafrost. Nu har jag kommit in i det, och då är det det enda jag vill göra. Vårt andra album Nadir kom ut för bara några månader sen, men jag har redan huvudet fullt av nästa. Det nya albumet kommer att bli mörkare och grymmare än något vi hittills gjort, det vet jag redan. Titeln är klar, och klockren: I am Difference

Det finns inget annat band som gör sådan musik som vi gör. Industriband, jo, det finns, band med coola scenshower och iögonfallande bandmedlemmar finns så klart, och band som kombinerar industri och metal finns naturligtvis. Men inget band jag hittills har hört har kunnat åstadkomma den kombination av hamrande beats, ödesdigra gitarriff, drivande basgångar och sjuka psykedeliska ljud som Permafrosts musik består av. Allt understruket av min egen förvridna sång.
Vi tar det bästa från alla genrer från black metal till psytrance och gör det till dansmusik som kan framföras live, eller, om man hellre vill, industri som man på allvar kan dansa sig i trans till.

Nadir

Permafrosts första album Tabernacle släpptes för ett och ett halvt år sen, så vi är rätt snabba. Eller jag, kanske man kan säga, det är ju jag som skriver musiken. Det har väl att göra med att när jag väl börjar skapa så kan jag inte sluta. Har du nånsin hört talas om flow? Ja, det är klart att du har, det har väl alla. Det är jag som är flow.
Jag slutar att äta, slutar att sova. Det finns bara jag och musiken. Den kommer till mig. Jag behöver inte be om det, det är som att jag bara öppnar mig och så finns den där för mig att plocka fram. När ett nytt stycke kommer jobbar jag på det tills det är färdigt (med undantag av någon enstaka paus). Sen får jag se om det blev bra. Det är inte säkert, men det blev så som det var menat. Jag är en mottagare och en genomförare. Kraft kommer in i mig och ut kommer en skapelse via mina händer, via min hjärna. Det är en ynnest som många bara kan drömma om. En kraft som bor i mig, och som jag har i min ägo.

Jag är skillnad, Maxi, Transcenders

Maxis tankar 2: Förvirring

2 februari, 2014 • By

Jag är så förvirrad. Jag vill så mycket.
Ena stunden vill jag verkligen skapa, få ur mig alla känslor, göra dem till föremål så att de blir synliga, så att alla kan se mitt inre. Jag har så mycket att berätta. Det jag skapar är bra, alla borde få en chans att uppleva det. Mina ord kommer alltid att bestå, ljudet av min musik och bilderna, de ska finnas kvar långt efter att jag har försvunnit från jordens yta.

I nästa stund vill jag gömma mig. Riva allt jag skrivit, bränna allt jag gjort. Det rasar inom mig, det rasande hatet, jag vet inte ens vem det är jag hatar, om det är mig själv eller någon annan. Känslan av förstörelse är så stark att den fysiskt påverkar mig. Jag vill förstöra någonting, mig själv, någon annan, något, det spelar faktiskt inte så stor roll. Jag vill förstöra världen. Det känns som att när jag öppnar munnen kommer eldsflammor ut, de kan bränna upp och förgöra, och det vill jag.
Men jag vill också krypa ihop till en boll i ett hörn och aldrig någonsin mer komma upp därifrån.

Foto: CC-BY Pete R.

Maxi
Jag är skillnad, Maxi, Transcenders

Maxis tankar 1: Flugben

30 januari, 2014 • By

Varje gång jag kommer in genom dörren till sovrummet är det första jag ser en stor poster med mig själv i närbild. Den är bildbehandlad så att allt ser trasigt och kornigt ut. Som att man ser genom en glasruta som splittrats i tusentals sylvassa bitar. Rost har färgat kanterna. Eller blod?
Jag brukar sällan tvätta av make-up. Det som försvinner av sig självt försvinner, resten får sitta kvar. Jag bara lägger nytt ovanpå. Mascaran som sitter längst in kanske är flera år gammal vid det här laget, vad vet man?

Jag ser den där postern från sängen också. Den är det sista jag tänker på när jag somnar, och det första jag ser när jag vaknar. Ofta med ett ryck av panik, om jag väl lyckats somna; jag slits ur sömnen av en vetskap om att det är något extremt, livsavgörande viktigt som jag glömt.

Planschen är sepiagul och ögonen blickar rakt ut ur den, mina egna ögon, oerhört säkra. När jag sluter dem igen är ögonfransarna stela. Som flugben runt franskanterna. Har jag tur somnar jag om.