Jag slår upp ögonen när jag förstår att jag inte kommer att kunna sova, hur mycket jag än försöker. Det är tyst omkring, inga ljud hörs från gatan. Svårt att tro att jag befinner mig mitt i stan. Men andetagen brevid mig hör jag, de är jämna och lugna och jag har hört dem hela natten. Luft in, luft ut. Bröstkorgen, upp, ner.

Jag skulle kunna flytta mig närmare, lägga ansiktet mot huden, borra näsan in i vecket mellan armen och ryggen, och känna doften där den är som starkast, värmen mot min mun. Jag skulle kunna låtsas att andetagen är mina, starka och fasta, jag skulle ta in dem i mina lungor, deras rytm i mig, och följa dem tills jag föll bort från världen, i sömn. Om det gick. Men det går inte. För fast doften kanske skulle lugna mig så vill jag inte känna den, inte just nu.

Jag har ont. Det är luften i lungblåsorna som gör det. Den jag håller inne. Det är essensen av mig, de tankar jag bär men inte tänker, som smärtar i varje vrå av min kropp. Det är ett ont som inte kan översättas till ord eller mönster, sådana som man kan skapa något av; mening, sammanhang. Det finns ord och tankar därinne, det har jag märkt, men de bara rabblar och babblar, de säger mig ingenting. Utom att allt är fel.
Mer fel än så här kan det nog inte bli.

Undrar om han kan förstå. Han som inte ligger här brevid mig och andas. Han som nu verkar finnas i en annan värld, fast vi en gång var i samma. Undrar om han skulle kunna förstå hur ont det gör. Undrar om han skulle förstå att om jag kunde, skulle jag ta bort mig härifrån. Jag skulle ta bort mina handlingar, ogöra dem, oskadliggöra dem. Backa bandet och sudda varje ruta, tills jag kom fram till nu, där jag ligger brevid den här fantastiska personen som andas jämt och lugnt och är stadig och verklig. Då skulle han istället ligga ensam, oviss om att jag någonsin funnits.

Handen fumlar efter mobiltelefonen på nattduksbordet. Klockan är fem över fem. Det har bara gått en kvart sedan jag kollade sist. Jag ger upp. Tassar försiktigt ut i köket och sätter på kaffe så tyst jag kan. Det är kyligt i rummet, men jag vill inte gå tillbaka in och hämta kläder, så jag tar en handduk i badrummet och virar den runt kroppen. Tittar ut genom rutan när jag sätter mig vid köksbordet. Det är helt folktomt där ute. Som det brukar vara vilken dag som helst vid den här tiden. Men om ett par timmar ska de vakna, folket, och sätta igång bestyren kring det spektakel som de kallar julen. Men inte jag.

Det smakar beskt i munnen. Jag snurrar på kaffekoppen, och tänker att när jag undrar så där, om han skulle kunna förstå, är det bara mig själv jag försöker skydda. Eller rekonstruera. För jag gick också sönder den där dagen.
Tre dagar har det gått. Men de känns som tre månader.

Nästa