Av gästerna är det mammas syster Katrin och hennes familj som kommer först. Hallen blir snabbt packad med människor, ytterkläder och julklappssäckar. Jag står i dörröppningen till köket. Pappa håller på med Janssons frestelse, och han vinkar där inifrån medan de andra hälsar ordentligt.
”Oj, vad har du råkat ut för?” skrattar Katrin när hon får se Micki och den svullna röda bulan på ena kindbenet. Han flinar. ”En dörr hoppade på mig.”
”Oj då. Sånt som händer.” Hon klappar honom lite på överarmen, men han står kvar med armarna i kors och värmer händerna i de avklippta vantarna mot kroppen. Jag funderar över när jag senast såg honom utan vantarna, och för den delen utan den randiga tröjan. Den har blivit så sliten att den liksom börjat falla sönder, längst ner har maskorna lösts upp i krulliga garntrådar som hänger nästan ner till knäna. Undrar när han tvättade den sist. Och undrar vad mamma tycker om att han har den på sig nu. Fast det behöver jag egentligen inte undra.

När Katrin kommer fram till mamma tar hon hennes händer innan hon kramar om henne.
”Hur är det älskade storasyster?” säger hon.
Mamma skrattar till, som om ordvalet generar henne. ”Bra.”
Fyraåringen Noa har redan pilat ut i vardagsrummet. ”Paket”, ropar han och pekar på högen under granen. ”Här ligger paket!”
Det känns i alla fall bra när det kommer någon som har glädje av julen. Så har inte mamma jobbat så förfärligt alldeles i onödan.

Innan Hampus och Katrin har hängt av sig dyker nästa gäng upp. Det är min farbror Per, hans fru Cecilia, och Oskar, min kusin. Oskar tar i hand som om vi aldrig träffats tidigare. Jag kommer ihåg när jag och Micki jagade dig över ängen ute vid erat sommarhus och försökte dra ner byxorna på dig, tänker jag medan jag ser honom i ögonen. Nu har han snart pluggat klart nåt übertråkigt gymnasieprogram.
”Anna är inte med, nej”, svarar Cecilia på frågan från pappa och vänder sig sedan till mamma. ”Man får helt enkelt börja vänja sig vid att de vill vara med varandra i stället för med oss” säger hon i skämtsam ton, så att vi inte ska glömma att hennes dotter är förlovad och ska gifta sig till sommaren. Sedan kommer hon fram till mig. Ler och kramar om mig. ”Vad roligt att se dig, Mija, det var så länge sen. Hur har du det?”
”Åh jättebra”, svarar jag översvallande, och det låter mer sarkastiskt än jag hade tänkt mig. Blicken från mamma visar att det inte passerade obemärkt. Men Micki drar på munnen.

”Ska jag hjälpa till med något?” Mamma ser ut att ha tio armar och minst åtta ben där hon ränner mellan kylen, spisen och bordet som hon, pappa och Cecilia håller på att duka julbord på.
”Nej, eller jo förresten, du kan hämta drickan ute i garaget.”
På väg ut passerar jag vardagsrummet. Resten av gästerna sitter där inne och konverserar. Micki är inte där.

Till slut sitter alla vid bordet.
”Det är konstigt det där”, säger mamma, ”det verkar som att de flesta har frångått traditionen att börja med sill och kallskuret och att sist ta varmrätterna. Nu för tiden blandar man allting hur som helst. Till och med när man äter julbord på restaurang är det så.”
”Kanske för att det är godare? Jag menar, sillen och skinkan passar ju ihop. Det tycker jag i alla fall”, säger Hampus.
”Ja, kanske det”, säger mamma och ser lite förbryllad ut.
”Det här var i alla fall jättegott”, säger Per. ”Det kan man vara säker på, att när man kommer för att fira jul i det här huset, då får man allt man vill ha och lite till!”
Mamma ser förlägen ut, men ler. Hon tar sitt glas för att dricka. Just då tittar jag på Micki. Tallriken framför honom är nästan tom, bortsett från de pyttesmå bitar han har fördelat sin skinkskiva i, en klick senap och en liten potatis. Han spetsar en skinkbit på gaffeln och liksom studerar den innan han stoppar den i munnen. Sedan tuggar han länge och tar en klunk julmust så minimal att det inte syns någon som helst skillnad i glaset efteråt. Jag tittar på de andra, men de har uppmärksamheten på annat. De stoppar i sig av maten, av alla upptänkliga sorters kål, köttbitar och av julöl som ger dem vita mustascher som de förnöjt slickar bort när glasen ställs tillbaka på bordet.

Efter maten samlas vi i vardagsrummet igen. Kalle Anka börjar snart och mamma rusar fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket. ”Har alla lagt julklapparna under granen?”
”Ska vi öppna paketen nu?” frågar Noa.
”Nej, efter Kalle Anka. Du får ge dig till tåls en stund till”, säger hon hurtigt.
Jag följer efter Katrin ut i hallen för att hjälpa henne bära in kassarna med julklappar. Just då hör jag det, inifrån toaletten. Kranen som spolar. Och så det harklande, overkliga ljudet. Spottandet och försiktiga snörvlingar, toapapper som dras från rullen. Sedan hulkandet igen. Katrin ger mig en hastig blick.
Kranen spolar i evigheter medan han tvättar sig. Det är så att man undrar om han ens har något skinn kvar efteråt.

”Hur är det med Michel?” hör jag Katrin viska till mamma inne i köket en stund senare. ”Han verkar ha det så jobbigt. Får ni någon hjälp?”
”Han vill ju inte.” Om mamma inte hade viskat skulle jag kalla det att hon fräste. ”Det går ju inte då.”
”Nej okej”, backar Katrin. ”Jag bara undrade.”

Nästa