Jag gick tillbaka, satte mig på sängkanten och la handen på hans midja. Mjukt täcke och sedan fast kropp därunder. Han öppnade ögonen när jag tryckte till. ”Jag sticker hem lite. Du ska ju ändå åka sen.”
Han tittade sömnigt på mig, leende. Ögonen slöt sig igen. Det sög till i magen. Så enkelt det skulle vara. Att bara krypa ner. I värmen nära hans kropp. Så enkelt det borde vara.

Så gick jag genom staden, den gamla välkända vägen. När jag kom hem la jag mig på sängen och slocknade direkt. När jag vaknade gjorde jag kaffe igen. Och nu är det är slut.
Jag reser mig, går runt i vardagsrummet. Sätter på musik och stänger av igen. Finns ingen plats i huvudet för något ljud. Går till datorn och skummar listan med nya mail i inboxen. Orkar inte läsa. Tillbaka i köket. Öppnar kaffepaketet men känner hur hjärtat redan klappar av för mycket koffein. Eller vad det nu är, som gör att magen skakar och hjärnan kokar.

Skuldkänslorna blir plötsligt till ilska när jag tänker på hur han säkert går omkring och tycker synd om sig själv. Jag kan höra hur han tänker, den lille jä… I nästa stund är det som att någon slår till mig, hårt: Varför skulle han inte göra det? Varför? Det har han all rätt till. Jag lutar huvudet mot väggen, pannan mot hörnet vid dörrposten. Kanten på dörrkarmen skär in, och jag trycker huvudet hårdare emot, så att jag känner smärta, fysisk smärta. Sen drar jag efter andan. Jag kan inte låta det vara så här, jag måste prata med honom. Skammen kokar i mig igen, jag känner fläckarna på kinderna.
Bilnyckeln ligger på byrån i hallen. Skinnjackan drar jag på mig medan jag går mot parkeringen.

Nästa