Nu sitter hela församlingen bänkad framför TV:n och ser på tomtens verkstad. Till och med mamma har slitit sig från köket.
”När jag var liten fick jag en gång se fortsättningen på den där filmen”, säger hon och ser nostalgisk ut. ”I den åker tomten iväg i sin släde och kommer till en familj med massor av barn, och leksakerna hoppar ut ur säcken och det är en sån där fin parad… fast så vaknar barnen och överraskar leksakerna mitt i akten, så att säga.”
Jag ser på henne. ”Mamma, det där berättade du förra året också.”
De halvhjärtade skratten när Musse vevar ihop utsikten från husvagnen och kör iväg från stadens soptipp avbryts av att det ringer på dörren. Mamma tittar undrande på pappa.
”Det måste vara tomten”, säger han roat, och det hade det kanske kunnat vara om det inte vore för att vi aldrig har haft någon tomte i det här huset, inte ens när vi var små. Vi är alldeles för realistiska i vår familj. Mamma reser sig för att gå och öppna, och min blick dras till Micki som sitter upptryckt i soffhörnet och gnager på naglarna. Efter en kort stund kommer hon tillbaka.
”Michel, du har besök. Daniel.”

Micki rör inte en min, men reser sig och går släpigt mot utgången och alla glor efter honom. Han är så smal att det ser ut som han ska gå av. Ytterdörren stängs bakom honom, och mamma går ut i köket. Hon vill säkert spionera. Hon gillar inte Danny. Åtminstone verkar det så, som hon pratar om honom. Hon tror att han minst är knarkare. Ha, där fick hon, ett missklädsamt avbrott i den perfekta julen!

Det dröjer inte länge innan vi hör ytterdörren stängas igen. Micki kommer tillbaka och sätter sig på samma plats. Han luktar rök och är nästan ännu blekare än innan. Min blick hänger kvar vid hans ansikte ett tag, vid den lilla raka näsan och de insjunkna kinderna, de stora ögonen. Som frusna sjöar med vinterpinad växtlighet omkring, i form av svart kajal och mascara. Munnen är ett litet smalt streck. Precis som på en mangafigur. Det var ett bra tag sen jag trodde att jag visste nåt om vad som försiggick där inne, bakom ögonsjöarna. Men jag vet att när han långsamt blinkar och liksom tittar in i sig själv mer än på tv:n, är han inte kvar med oss längre, fast han rent fysiskt finns i vardagsrumssoffan. Och det var ett bra tag sen han var det, också.
I samma stund som de sista stroferna av ”ser du stjärnan i det blå” tonar ut kommer mamma inklivande i rummet och säger med glättig röst: ”Jaha, ska vi ta och öppna julklapparna då?”

Nästa