Den lilla gången som leder fram till huset lyses upp av en rund glaskupa brevid dörren, och i fönstren finns julgardiner och ljusstakar. Jag ser min hand när jag ringer på, den darrar. Patetiskt.
När han kommer ut på trappan går den lilla luft som fanns i lungorna ur mig. Det är ett spöke. Huden askgrå, och ögonen… som på en fisk. En fisk som för länge sen hamnat på land. Jag vill blunda. Men han är lugn, och när han ser på mig finns det något i blicken. Överseende? Det går inte att utläsa.

Jag drar ett par bloss på min cigg, ger den till honom och han tar den. Handen darrar fortfarande.
”Förlåt”, får jag ur mig till slut. ”Micki, jag är så hemskt ledsen… det var inte meningen. Jag vet inte… det bara hände.” Orden känns futtiga, och han blossar på cigaretten samtidigt som han höjer på ögonbrynen. Rycker på axlarna. Han säger ingenting.

Tystnaden blir lång. Säkert bara sekunder, men för varje tyst sekund stiger känslan av desperation i mig exponentiellt. Jag borde inte ha kommit.
”Kan du inte säga något?” ber jag till slut.
”Vad fan skulle jag säga hade du tänkt?” Ögonen blixtrar till. ”Du kommer hit och vill att jag ska förlåta dig för saker som bara händer. Som om du inte hade något eget ansvar.” Hans ögon stirrar kallt på mig. ”Jag trodde inte att du var ett sånt fegt jävla svin.”
”Jag fattar att du är arg”, slinker det ur mig.
”Du fattar ingenting.” Han kastar cigarettfimpen till marken och smular sönder den med foten. Sedan vänder han sig om och går in.

Nästa