Äntligen är det klart. Golvet är fullt av avrivet julklappspapper och snören, trots att pappa försökt att efter hand stoppa skräpet i en säck. Högar med prylar ligger på bord och hyllor. Teburkar, handdukar, böcker, delikatesser från saluhallen… Sånt som de ger varann.

Noa studsar otåligt brevid Hampus som hjälper till att frigöra de nyvunna plastleksakerna från sina förpackningar. Snart kör Noa förnöjt runt med en röd lastbil på golvet.
Jag tror jag var tio eller elva år första gången jag kände den, känslan som kommer när paketen är öppnade: Var det inte mer än så här? Magen är proppfull, ändå är det enda som återstår en stor tomhet. All den där uppladdningen, alla tankar om vad man skulle få och vad man skulle ge till andra och hur fantastiskt det skulle bli… Och så, när det är över, har luften gått ur alltihop som ur en jätteballong. Som om man alltid egentligen ville ha något man inte kunde få.

De andra pratar om heminredning. ”Jag är nästan lite trött på alla de där inredningsprogrammen nu”, säger Cecilia, ”men ändå, när man väl har börjat går det liksom inte att sluta.”
Tror jag det. Vi brukade vara i deras sommarstuga på somrarna förr och den var en sån där fin gammal småländsk torparstuga. För några år sedan började de renovera den och nu går den knappt att känna igen. De har bytt golv och tapetserat, och gjort ett helt nytt badrum med dusch och tvättmaskin. Fast de redan har en villa i Lund.
”Per funderar på att bygga en gäststuga på gården”, fortsätter Cecilia. ”Man vet ju aldrig när det blir tillökning i familjen, och då kan det vara bra att ha lite mer plats.”
Jag tänker byta en dräpande blick med Micki, men då ser jag att han inte sitter kvar längre, inte ens fysiskt. Soffhörnet är tomt. När gick han?

Jag slutar lyssna på samtalet, rösterna vävs ihop till en ljudmatta i bakgrunden. Hjärtat slår i bröstet, och blodet rusar plötsligt så kraftigt att jag nästan blir yr. Jag reser mig och går ut i hallen. Där står ett par pappkassar som Hampus fyllt med innehållet i Noas julklappar.
Klinkergolvet kyler mina fötter, men den gedigna ledstången är len, träet torrt och varmt när jag griper om den. I hörnet mitt i trappan är det alltid mörkt och när jag kommer runt det gapar den stora tavlan på väggen rakt emot mig. Jag tyckte alltid att den var så läskig när jag var mindre. De vita balettdansöserna på bilden går knappt att urskilja i mörkret. Bara nyckelhålet till Mickis dörr lyser. När jag kikar in ser jag honom ligga på sängen med armarna invikta under bröstkorgen, och benen spretande som tändstickor från kroppen på ett kottdjur. Jag ser att han andas, för ryggen häver sig regelbundet.

Jag går tillbaka. På tv är det ett program om trädgårdstomtar. Mamma kommer ut från köket med kaffekannan och ett fat med godis. ”Jaså, där är du lilla gumman. Säger du till Michel att vi ska fika nu?”
”Han sover.”
Mamma snörper med munnen. Hon ställer ner kaffekannan och fatet och vänder sig om för att hämta bullar och kakor.
”Ska jag väcka honom?”
”Äsch.” Hon försöker skämta. ”Värst för honom själv som missar fikat!”

När bakverken är så gott som uppätna och godisfatet länsat, kaffet urdrucket och ett nytt program har börjat på tv, börjar gästerna bryta upp.
”Det har varit så trevligt!” säger Cecilia när hon kramar om mamma.
”Alltid lika trevligt”, upprepar Per.
Katrin kommer fram till mig. Hon säger tyst, så de andra inte ska höra: ”Du vet var vi finns, om du känner för att komma till oss någon gång. Du är välkommen när du vill.”
Jag tänker på deras stora lägenhet från 20-talet, med färgglatt målade loppisfynd, en uppstudsig blandning mellan gammalt och nytt. Fönstren är höga och så djupa att man kan sitta i nischen. Det är inte långt till dem i Malmö. Men det verkar ändå inte särskilt troligt att jag skulle åka dit.

”Åh, nu mår man bra”, säger mamma och sjunker ner på en stol i köket. Pappa säger att det här var ju lyckat, och sen kan ingen komma på något mer att säga. Tystnaden lägrar sig kring det som ingen vill uttala.
Micki. Han har inte kommit ner och det spänner i mig. Det gnistrar och pirrar, och jag kan nästan inte röra händerna. Jag känner mig gjord av porslin som snart kommer att brista och falla ner i skärvor på golvet. Det är omöjligt att sitta kvar. När jag går ut ur köket känns det som att jag smyger, men jag fattar ju att både mamma och pappa kan se mig.
Strumpfötterna ger inga ljud ifrån sig i trappan. Inte heller hörs det något från Mickis rum. När jag kikar in får jag samma bild som tidigare, men den här gången knackar jag på, och jag ser att han rör på huvudet lite grann.
”Micki, det är bara jag.”
”Kom in”, säger han tyst, nästan ohörbart. Jag öppnar dörren, kliver in i rummet. Lampan i taket är tänd och det känns helt fel, ljuset är för skarpt.
Något får mig att sjunka ner på knä vid hans säng. Mitt ansikte hamnar så nära hans att jag känner andedräkten. Den är skarp som lösningsmedel. Jag hittar inga ord, men han öppnar ögonen och fixerar mig med blicken.
”Jag vill inte mer”, säger han. ”Kan du inte bara gå ner och uppehålla dem i några timmar, så att jag kan dö ifred?”

Det är bara runt fem timmar senare som vi sitter vid köksbordet igen, klockan är över tolv. Utanför fönstret är det grådisigt men det regnar inte.
”Jag känner mig helt urblåst”, säger mamma samtidigt som hon häller vatten i sin runda keramikkopp. Blå och grå, den blå ytan är len, den grå är skrovlig. Insidan har färgats mörkbrun av allt te. Hon häller vatten i min kopp också, och jag rör min teklämma upp och ner. Pappa tar fram skinka och bröd för att göra en smörgås. Äta måste man ju ändå, eller hur?
Det känns så konstigt. Micki är på sjukhus och här sitter vi och dricker te.
Jag väntar för att se om någon ska säga något.
”Det här blev ju en annorlunda julafton”, yppar pappa till slut, på ett sätt som får det att krypa i kroppen. Utan ett ord tar jag min kopp och går upp på mitt rum. De kan gärna sitta där och mata varandra med klyschor, men de får göra det utan mig.

Nästa kapitel