Solen tittar fram när jag låser bilen och jag har fortfarande låten från bilradion i huvudet. Så irriterande. Blajschlager av den värsta sorten. Fast å andra sidan. Kanske bättre med schlager än den ramsa som malt i huvudet sedan jag fick samtalet från Micki i morse. Inte ens ett dygn efter att han mosade fimpen med skon och lämnade mig på trappan.
Jag vet egentligen inte ens varför jag ringer, för det spelar väl kanske ingen roll för dig. Men jag tänkte bara säga att jag är på sjukhus.

Egentligen är det nog klangen i rösten snarare än orden som bitit sig fast. Avsaknaden av klang. Hans röst lät så oerhört trött.
Jag halkar till på parkeringen men håller mig på benen. Jag borde inte ha tagit bilen, för jag har inte bytt till vinterdäck. Om han hade lagts in i Malmö hade det varit enklare. Då hade jag kunnat gå. Jag går överallt. Men inte till Lund.

Det står en droppställning invid hans säng. Det är det som är svårast att fatta. Var det så illa?
Hur är det möjligt att den jag sovit med i stort sett varenda natt sedan mer än ett år tillbaka nu ligger i en sjukhussäng och får dropp? Dumma dig inte, tänker jag sen. Det visste du ju. Självförebråelserna rasar in i svarta sjok, och jag vill dra dem som klibbig spindelväv från ansiktet. Jag har faktiskt försökt. Jag har… gjort. Allt. Allt jag har kunnat komma på. Men allt jag har kunnat komma på har blivit så himla tjatigt.
Sanningen att säga så har vi heller inte sovit ihop på ett tag. Han har sovit hos mig, men på en madrass på golvet, och han har haft kläder på sig. För han fryser så mycket, säger han.

När jag rör mig in i rummet slår han upp ögonlocken och ser på mig. Jag säger hej. Han nickar tillbaka, en tyst hälsning. Det står redan en stol vid sängen, och när jag satt mig ner säger han: ”Jag orkar inte prata just nu, men…” Han avslutar inte meningen. Min hand sträcks automatiskt ut och lägger sig vid hans kind. ”Det är okej.”
Så sitter jag där och ser på honom.

Första gången jag fick syn honom var på en spelning. Jag hade egentligen slutat lyssna så mycket på punk vid det laget, och kände nog på mig att det var en av de sista spelningarna av det slaget jag skulle gå på. Hela tiden medan jag kollade på bandet som spottade ur sig treackordslåtar undrade jag vad jag gjorde där. Så jag gick ut för att röka. Och då stod han bara där, med den långa gängliga kroppen lutad mot väggen, som om han behövde stöttning. Jag tänkte att han såg ut som någon som plötsligt vaknat ett par nummer för stor och inte lärt sig hantera sin nya kropp. Därför hade han en paus från den där ute vid väggen. Och från allt annat också. Han stängde ögonen och blundade en stund. Jag såg på hans ansikte, det var som ett barns, bara med en massa kajal runt ögonen.

Runt omkring på den lilla gården surrade alla möjliga små klungor, men han verkade inte riktigt höra ihop med någon. Medan jag spanade märkte jag att han öppnade ögonen och tittade på mig, så jag gick dit.
”Cigg?” frågade jag och höll fram mitt paket.
Han tog en, rullade den mellan fingrarna och såg uppgiven ut. Jag tog tillbaka den och satte min egen som redan var tänd i munnen på honom. Han började fnissa och hosta.
Nytt försök. Han drog in rök och började hosta igen. Så tittade han på mig och kisade. ”Man kan säga att jag suger på det här.” Det var så himla dåligt. Han pratade både släpigt och sluddrigt, och så rynkade han på näsan. Jag såg den där tanden i överkäken som är sned. Och jag mötte hans blick, den var ofokuserad, men den landade i min och han fortsatte le. Och då var det liksom kört.

Det är kanske därför den där schlagerlåten på radion gjorde mig så irriterad, för att den påminde om att jag omöjligt kan beskriva Micki utan att börja spy ur mig klyschor som hämtade ur sådana där låtar.
Du är så… yeah yeah, wow wow… Du är så…

Nästa