Min hand stryker hans panna, men han öppnar inte ögonen.
”Jag älskar dig”, säger jag. Rösten är svagare än jag trodde. Inom mig tänker jag: Men det spelar ingen roll, för du fattar det inte ändå.

Jag vet inte om Micki hör mig. Om han gör det så visar han i alla fall ingenting. Tanken slår mig att det lika gärna kunde vara en docka som ligger där. Håret ser liksom påklistrat ut, skinnet är spänt över ansiktet och man kan tydligt se konturen av skallen inunder med blodådror som skymtar genom den vaxlika ytan. Jag låter pekfingret snudda kindbenet, där Micki ville att jag skulle tatuera en fjäril. En representant för färggrannhet och liv. Gör det bara, vad fan tror du, att jag ska ångra mig? På den andra sidan, märket. Jag stryker med fingertopparna över det också. Sedan lutar jag huvudet i händerna.

I korridoren på väg mot utgången möter jag hans lillasyster. Hon har en blågrå kappa på sig och hennes intetsägande ansikte lyser upp en aning när hon får syn på mig. Leendet och värmen i ögonen får mig att tänka: Hon skulle vara riktigt söt om hon bara trodde på det själv. Det gör mig nedslagen, för det påminner om Micki. Blyg och tyst är hennes hälsning och sedan passerar hon mig med blicken fäst vid marken.

Medan jag kör hem börjar jag känna mig lite konstig. Jag tänker att det inte är så konstigt, men på kvällen börjar jag huttra och kroppen värker. Några timmar senare ligger jag i soffan med hög feber, dånande huvudvärk och illamåendet som en filt av järn om kroppen. Jag orkar inte tänka, men tänker ändå: Snälla gode gud, låt mig inte ha smittat Micki för då kanske han dör.

Nästa