På juldagens morgon vaknar jag med huvudvärk och det känns som jag har tuggat tuggummi hela natten.
Känner redan i trappan på mig att huset är tomt. Det är så tyst och övergivet. På bordstabletten vid min plats vid köksbordet står en mugg. Där ligger också en lapp.

Vi är på sjukhuset. Kommer nog vid lunchtid.

Jag tar med mig te och mackor upp på rummet, ställer tallriken och muggen brevid datorn. Startar den. Medan den kör igång tittar jag upp på anslagstavlan ovanför skrivbordet, den är full av teckningar. Och där sitter också diplomen. Två gånger i år har jag vunnit tävlingar i mangateckning. Men jag har ingen lust att teckna nu.
Jag tar på mig hörlurar, men trots att musiken flyter in i öronen försvinner inte tankarna. Eller, det är inte tankar direkt, det är mer en känsla. Som jag inte kan få grepp om.

Så många gånger har jag sett de där bilderna, hört de där orden. Ibland har det varit jag som hittat honom, på sängen, just så där som han låg igår, till synes sovande. Eller så har någon annan upptäckt den hopvikta, livlösa kroppen i det blåa ljuset på en restaurangtoalett, eller på det välklippta gräset nere vid idrottsplatsen. I min fantasi har det hänt många gånger – men så med ens har det jag oroat mig för blivit verklighet. Inte det allra värsta. Men det näst värsta. Han har hamnat på sjukhus. Han kunde ha dött.
Ändå känns det inte som jag trodde att det skulle göra. Kanske för att jag redan tagit ut det så många gånger i förskott. I alla mina fantasier har jag reagerat, blivit förtvivlad och ledsen. Jag har gråtit. Men nu känner jag mig inte ledsen alls. Jag känner mig bara tom.

Jag tar av hörlurarna. Dricker lite av teet som har blivit ljummet och tar ett par bett på mackan. Jag vill också träffa honom. Men det känns skönt att inte vara där med mamma och pappa just nu.

Precis när bilen svänger in på garageuppfarten går jag ner för trappan. Tar på mina sneakers, den duvblå täckkappan och röda halsduken.
”Hej”, säger mamma när hon öppnar dörren och får se mig i hallen. ”Ska du ut?”
”Jag ska bara ut och gå lite. Har suttit inne hela dagen ju.”
Hon ser nöjd ut. ”Ja, passa på du medan solen fortfarande är uppe. Man behöver lite ljus.”
Så går jag förbi dem ut på gatan. Solen lyser faktiskt och det glittrar på den fuktiga asfalten. I fönstren på husen lyser adventsljusstakar och ljusslingor helt i onödan. Jag svänger ner på gångvägen mot busshållplatsen.

Nästa