Han syns på långt håll där han kommer gående i korridoren, för ingen annan ser ut som han på det här sjukhuset. De smala benen i tajta svarta jeans och det spretiga håret får mig att tänka på en insekt. Kanske en sorts spindel.
Jag skulle känna igen honom var som helst. Men känner han igen mig? Jo, han ser rakt på mig. Nickar och ler. Hans ögon är blågrå. Jag säger hej.
Egentligen känner jag inte Danny, men han verkar vara en sån person som är schysst mot alla. Man ser det i ögonen, i irisarna som alltid fäster, med en lugn och intresserad blick. Jag antar att Micki såg den också, och att det var därför de blev vänner.

På ett sätt önskar jag att det aldrig hade hänt. För när Micki började hänga hos honom var det som att en dörr stängdes. Om tillvaron var tråkig innan var det ingenting mot hur den blev sedan.
Micki och jag brukade visserligen inte prata med varandra särskilt ofta innan heller, men det var en trygghet att veta att det åtminstone fanns någon mer som jag. Någon som var lika ensam som jag. Innan femman hade jag ett par olika bästisar och det var nästan som att jag blev lite förälskad i dem. När de sedan oundvikligen började leka med någon annan var det som att bli sviken av någon man älskar. Jag fick mitt hjärta krossat, jag skrev till och med sorgsna brev till dem och andra patetiska grejer. Killar brukar inte ha sådana bästisar, vad jag vet. Men ändå är det som att Danny och Micki är vänner på just det sättet.
Micki har tur. Danny är så snygg.

När jag öppnar dörren till Mickis rum och ser honom ligga där tänker jag direkt: Hur kan jag ens tänka att Micki har tur?
Han öppnar ögonen och ler. Så gör vi. Man ler när man är glad, man ler när man har ont.
”Hej.” Jag vet inte vad jag ska säga mer. Han är lite främmande. Vi känner varandra men ändå inte. ”Jag mötte Danny.”
Micki nickar. Mungiporna dras upp en aning. ”Han var här.”

När det där med Danny hade varat ett par månader tog jag mod till mig, en av de kvällar Micki var hemma, och gick in på hans rum. Han satt och läste i sängen med en kudde bakom ryggen och jag stannade en halvmeter innanför dörren. Jag är liksom aldrig där inne, normalt sett.
”Du Micki”, sa jag och hans ögon vändes mot mig. ”Det är rätt jobbigt när du aldrig är hemma. Du kan väl tänka dig hur det är att vara ensam med dem… Det enda de gör är att prata om sina jobb. Och sedan måste de se på nyheterna, annars går de under.”
Han fnissade till. ”Jo, jag vet.” Sedan såg han fundersam ut, innan han fortsatte: ”Det är bara det att jag inte kan vara hemma mer. Det går inte.” Han tittade ner i boken, vände blad, och såg upp igen. ”Du får väl dra härifrån, du med. Hjärnan förtvinar i den här atmosfären.”
Som om jag inte visste det.
Det är lätt för dig att säga, som har Danny, tänkte jag och kände förebråelsen rinna genom bröstet. Så orättvist. ”Vart skulle jag sticka, hade du tänkt?” frågade jag bistert.
”Beats me”, svarade han och jag blev så arg på honom att jag inte orkade prata om det längre.

Vi säger inte speciellt mycket. Micki verkar så trött. Jag går ut i dagrummet. En tjej i min ålder sitter i den mörkblå soffan med blicken fäst vid en stor tv-skärm. Hennes mamma sitter brevid och de tittar inte på mig när jag kommer in. Stämningen på avdelningen är så lågmäld att man känner för att börja smyga. Jag tar en tidning från hyllan och går tillbaka till Micki.
”Ska jag läsa ditt horoskop?”

Nästa