Mörkret ligger så bekvämt tillrätta över nejden när jag går längs gången mot vårt hus att det tycks som om det alltid varit så. Gräset i trädgården ser nertrampat ut och ingenting tyder på att någon snö är på väg, men när jag öppnar dörren luktar det jul. Tv:n står på i vardagsrummet men ingen tittar på den. Pappersskräpet från igår är bortstädat. Mamma är i köket, i färd med att ställa fram resterna av julmaten på bordet.
”Bra att du kom, vi ska äta om en stund.”
”Säg till när det är klart.”
Bordet är redan dukat för tre.

Uppe på rummet kan jag inte komma på något att göra. Jag drar på måfå ut lådorna i skrivbordshurtsen. De är fulla med småprylar och teckningar.
Förut brukade jag teckna serier om en tjej som heter Emi. De svarta lockarna, krulliga som på ett fårskinn, ramar in hennes bleka ansikte, och den vita klänningen är avskuren under bysten så att den ser ut lite som ett brodyrnattlinne. Jag tänkte ut att hon skulle plugga på estetiska programmet i Malmö – samma gymnasieprogram som jag skulle vilja gå – men eftersom hon kommer från Ängelholm måste hon bo i Malmö i veckorna. Hennes föräldrar gör allt för henne, och de köpte till och med en bostadsrätt åt henne i centrala stan, bara för att hon skulle ha någonstans att bo.

Vad ingen vet är att Emi har en övernaturlig förmåga. Hon kan se andar, rester av människor som tidigare levt i den här världen. De dröjer sig kvar och visar sig för henne som läskiga vålnader. Ibland märker hon dem bara som ett vinddrag eller ett svagt klagande ljud, men ibland upplever hon hemskheter som ingen skulle behöva vara med om.
På dagarna håller hon modet uppe; hon viftar bara bort spökena och stretar vidare med livet, men på nätterna skrämmer de henne så att hon ligger sömnlös. Och det var därför hon frågade mig om jag ville dela lägenhet med henne.

Men jag har inte hittat på något om henne på ett tag nu. Hon är en del av den där manga-grejen.
Jag skäms nästan över att berätta det, men för något år sedan brukade jag klä mig i sådana där gothic lolita-kläder som är populära i Japan: klänningar med volanger, knästrumpor, kinaskor, parasoll… Det var jätteroligt, och jag och Irina från min manga-tecknarskola gick till och med på stan så ibland. Ända tills de i klassen fick nys om det, då tog det så klart hus i helvete. I min gästbok på nätet skrev folk som jag inte ens känner att jag borde inte kalla mig för lolita – cause you make us real lolitas look bad!
Man måste vara söt för att kunna vara en lolita, det var det jag inte hade fattat. Men det vet jag nu. Och i somras flyttade Irina.

Alltihop med manga står mig faktiskt upp i halsen nu. Det känns knäppt, eftersom det har varit det viktigaste i mitt liv under så många år. Allt jag velat sen jag var elva år har varit att lära mig att teckna manga. Men nu ser jag upp på anslagstavlan, på de där bilderna, och känner att alltihopa är fejk. Figurerna är alltid gulliga, de visar en massa känslor, och i slutet får pojken flickan, eller tvärtom, men det är inte alls som i verkligheten. Det är bara sådan man vill att den ska vara.

Nästa