”Jag tyckte det kändes jättejobbigt”, säger mamma till pappa, när vi sitter vid matbordet. Det är läkaren på sjukhuset hon pratar om. ”Det var liksom som om att hon tyckte… att vi… märkte du också det?”
”Vad syftar du på?” frågar pappa. ”Att hon undrade varför vi inte kommit tidigare?”
Mamma gör en konstig min och nickar. ”Jo, men det är ju klart att vi borde ha gjort. Det är det ju. Men…” Hon tystnar.
”Han är där nu”, säger pappa. ”Och får hjälp. Det är det viktigaste.”
”Ja. Det är klart.” Mamma ser olycklig ut och tittar ut genom fönstret. Det kryper i mina överarmar. Jag skyndar mig att äta upp. Lägger mat över den obehagliga känslan i magen. Längtar, längtar till datorn.

Nästa