Jag får inte något nytt tillfälle att åka till Micki förrän flera dagar senare. Mamma är där ganska mycket och jag vill träffa honom ensam.
Dörren står öppen, ändå knackar jag lätt innan jag går in. Han sitter upp i sängen, men han blundar. En tidning ligger nersjunken i hans knä. Kroppen är alldeles stilla och han håller ansiktet orörligt, rakt fram.
”Hej”, säger jag och går närmare, ”det är bara jag.”
Han sväljer. ”Jag mår lite illa”, säger han förklarande.
”Ska jag säga till någon?”
”De vet redan”, svarar han. Tar ett djupt andetag och andas ut genom näsan. Jag sitter på stolen brevid och tittar på hans ansikte. Munnen rör sig vid varje sväljning. Läpparna är torra och flagiga. I underläppen där piercingen brukar sitta finns bara ett rött litet märke.
”Kan du hämta en sån där grej där borta vid handfatet? En sån där påse…”
Aha, tänker jag. Det är det de ska vara till. Jag går bort och hämtar en, räcker den till honom och han håller den i handen som en trygghet.

Det knackar lätt på dörren och en man kommer in.
”Jag hörde att du mår illa… du ska få lite medicin.”
Mickis ögon spärras upp. Han följer den lilla medicinkoppen med blicken. Skakar på huvudet. ”Nej, det vill jag inte…”
”Det är inte så mycket… se, det är bara tio milliliter.” Killen håller upp koppen så att han ska se. Den klara vätskan liknar tjockt vatten.
Micki gömmer huvudet i händerna, gnider ögonen. ”Nej, jag behöver den inte”, kvider han. ”Jag mår inte illa längre.”
”Jag vet att du tycker det är väldigt jobbigt, men det är viktigt att du gör som vi säger. Vi har ansvaret för dig nu.” Rösten är bestämd men vänlig. Han håller kvar koppen framför Micki som sitter med händerna för ansiktet.
”Ta den nu.”

Det känns så fel att sitta där och titta på. Som att jag lägger mig i något som egentligen är hemligt. Jag tittar mot handfatet och undrar hur lång tid det kommer att ta. Om det är något jag vet om min storebror så är det att han är envis. När han var liten kunde han bygga stora pappersmodeller som krävde ett enormt tålamod och pilliga fingrar av guds nåde. Och han gav aldrig upp, inte med mindre än att det var färdigt. Själv undrade jag alltid vad man egentligen ska med pappersmodeller till. Mamma hejade på och sa att han skulle bli arkitekt, minst. Fast det skulle väl inte räcka åt henne. Jag tror inte att hon blir nöjd förrän Micki har blivit Leonardo Da Vinci. Men hon tycker i alla fall att han är fantastisk. På något underligt sätt.

Det är som en stillbild, killen som räcker fram koppen och Micki som sitter där och försöker förinta honom med tankens kraft och sin förtvivlan. Men det tar inte så lång tid som jag trodde innan han tar plastkoppen. Han blundar när han sväljer vätskan. Sedan lägger han ner huvudet mot kudden. Ansiktet är blankt av ansträngning.
”Bra, Michel”, säger killen. ”Jättebra. Vi ses lite senare.” Han nickar mot mig. Micki ligger kvar utan att säga något. Det är tyst en lång stund och jag bara sitter där med händerna i knäet.
”Alltså…”, säger Micki till slut. ”Ska du inte ta och sticka hem nu?”

Jag går ut och dörren stängs långsamt bakom mig. Det är mörkt, kyligt och ödsligt utanför sjukhuset trots att det egentligen finns så mycket folk i området. Alla är intrasslade i sina liv, inlagda på sjuksalar eller på besök hos familjemedlemmar eller vänner.
Jag går mot bussen. Tänker att jag nog känner mig lite som ett löv måste göra, just när det lossnar från grenen och singlar genom höstluften, för att ensamt falla mot den kalla marken.

Nästa kapitel