Febern håller i sig medan åkomman går från ont i kroppen och huvudvärk till magsjuka.
Jag ligger i soffan och ser att det verkar vara vitt utomhus av snö eller frost. Så kom vintern då till slut. Mobilen ringer och min vän Matilda kvittrar i luren som från en annan värld. ”Vad gör du?”
”Försöker behålla några droppar vatten. Typ.”
”Oj. Är du bakis?”
”Om det vore så väl. Influensa.”
”Åh… stackars.” Det blir tyst. ”Klarar du dig?”, fortsätter hon sedan lika glad. ”Behöver du nåt?”
”Sympati. I mängder.”
”Den har du. Men fan… jag som ville fika och prata tjejsnack med dig.”
Jag drar på munnen. ”Det får bli en annan gång baby. Jag ringer dig när jag står på benen igen.”

Efter fem dygn med feber vaknar jag till slut utan, men jag väntar två dagar till innan jag vågar åka till Micki. Medan jag var sjuk har det blivit ett nytt år och resterna av det gamla ligger och skräpar i vägkanterna.
Jag knackar på dörren till hans rum men det är tyst där inifrån. Gläntar på dörren. Rummet är tomt, men sängen misstänkt obäddad. Det står ytterligare en säng lite längre in i rummet, den ser också ut att tillhöra någon. Har de flyttat honom? Inne på sköterskeexpeditionen ser jag några vitklädda gestalter, men jag vill helst inte störa dem, så jag fortsätter en bit till i korridoren.
Micki sitter i dagrummet med tv:n påslagen, men han tittar inte på den utan läser en tidning. När han vänder sig mot mig ser jag en slang som går från ena näsborren och sitter fasttejpad på kinden. Ögonen lyser upp, han reser sig och kommer emot mig. Stannar framför mig, som om han ville krama mig men inte vågade. Jag tar om honom. En snabb kram. Som om vi redan glömt bort hur man gör.
”Så du är frisk nu?” frågar han, och det känns underligt omvänt. Jag nickar.
På ett bord i ena hörnet av rummet står en vagn med mörkröda porslinsmuggar och två termosar. En burk med småkakor och en sparbössa. Fika till självkostnadspris. Medan jag tar kaffe lägger Micki tillbaka tidningen i stället brevid soffan.
”Jag har läst varenda jävla damtidning som finns, känns det som.”
”Du behöver lite böcker. Är det ingen som har tagit med till dig?”
Han gör en min. ”Äh, jag orkar ändå bara med intelligensbefriade saker.”

Vi går in på rummet som han tydligen inte ens får lov att ha för sig själv längre. Turligt nog är hans rumskamrat inte där. Micki verkar ana vad jag tänker, för han säger: ”Jag ska få ett eget rum sen. När jag flyttar till den andra avdelningen.”
Jag ser lite undrande på honom.
”Ja, jag ska inte stanna här. Jag ska till en avdelning som är bara för folk med ätstörningar.”
Det är självklart, ändå hajar jag till en aning när han säger det så där rakt ut. Som om någon skulle tala om att de ska in på ett hem för alkoholister eller läggas in på psyket. Man vill släta över på något sätt. Så farligt är det väl ändå inte?
Jag nickar.
Han blir plötsligt allvarlig. Jag märker det på att han slår ner blicken och tittar i knät. Jag väntar, har inget att säga. Väger kaffekoppen i handen, kaffet är redan slut och jag ställer muggen på vagnen brevid hans säng. Avståndet mellan oss känns plötsligt för stort, så jag sätter mig brevid honom på sängkanten. Nära, så att jag känner hans kropp och han känner min.
”Du vet, det där jag sa”, börjar han, ”när du kom på julafton. Det var bara för. Jag vet inte, men jag vill inte att du ska… Jag vill…” Han sväljer, fortsätter inte. Jag vill inte fråga vad han vill, för jag vet inte om jag vill höra svaret.
Han samlar sig lite. ”Jag vill veta hur du tänker… hur du tänker om oss, nu.”
Frågan som jag har väntat på och fasat för får mig att dra efter andan. Hela tiden medan jag var sjuk tänkte jag på det. Tankarna snurrade i sina önskebanor. Jag tänkte att det kanske ändå skulle gå, att jag skulle kunna klara det. Vara hans ett tag till, för hans skull. För jag vill inte göra honom illa. Inte ännu mer. Men medan jag spydde… det var nästan som en rening och det framstod allt tydligare att det inte finns något annat sätt. Att jag måste.

Andetaget jag hållit inne kommer ut som en suck. ”Ja, just nu… jag tror inte att vi kan vara tillsammans. Jag behöver tid för mig själv. Och du behöver koncentrera dig på att bli frisk. Men du vet… jag finns här, jag kommer att hälsa på dig… om du vill.”
Han böjer ner ansiktet ännu djupare och jag kan höra honom svälja. Jag vill inte att han ska gråta, det gör för ont.
”Det som hände… det gör inget, jag kan… vi kan glömma det”, säger han. Rösten blir svagare. ”Det jag inte kan klara är… om du lämnar mig. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig.”
Under medlidandet jag känner för honom bubblar det: Det är inte jag som lämnar dig, du gör det själv. Men jag håller inne med det. ”Bli frisk”, säger jag i stället. ”Bli frisk först, så tar vi det därifrån.”
Direkt drar han sig ifrån mig. Han reser sig och går bort mot fönstret och ställer sig med ryggen mot. ”Och vad ska du göra under tiden?” säger han kyligt. ”Passa på att knulla så många andra som möjligt? Varför säger du det inte bara rakt ut?”

Jag tittar på hans rygg och på ryggraden som avtecknar sig mot tyget, och den förorättade kroppshållningen fyller mig med vrede. Jag reser mig och tar ett steg emot honom. ”Det är väl fanimig det minsta problemet just nu. Tror du att det är det jag tänker på? Det är precis det som gör att det blir så svårt att ha ett förhållande med dig. Du kan bara inte lita på mig.”
Han vänder sig om och ser på mig med iskall blick. ”Hur kan du ens prata om tillit med mig?”
Jag vet att han har rätt, ändå river ilskan inom mig, sliter upp ord som inte borde sägas. ”Det går inte att diskutera med dig. Du tycker så jävla synd om dig själv!”
Han kvider till och kastar sig emot mig, hamrar med knytnävarna mot min bröstkorg, och det är när jag griper tag om hans handleder som jag påminns om hur svag han verkligen är. Jag skulle kunna ha ihjäl honom bara genom att knuffa honom ifrån mig med kraft; hans ben skulle knäckas som tändstickor om han landade på golvet. Bilderna snubblar in framför ögonen, solljuset på gatan, asfalten som är så hård… Det får mig att slå armarna om honom. ”Micki, Micki”, viskar jag med läpparna mot hans tinning, och jag känner hur tårarna inom mig vill komma ut.

Min hand håller om hans huvud, konsistensen på håret är som tvättmedel. Blekt och omblekt ett oändligt antal gånger. Jag får en bild för ögonen, av någon som frenetiskt försöker tvätta sig själv på insidan och utsidan – men inga medel är starka nog för att ta bort det han vill bli av med.
”Släpp mig”, säger han grötigt och skjuter mig ifrån sig, och så står vi där och stirrar på varandra. Så mycket för att falla till föga. ”Du ser ju själv”, säger jag. ”Det är för jobbigt just nu. Jag tror vi båda behöver ett uppehåll. När du är frisk får vi se hur det blir.”
Återigen tittar han på mig med den där stenhårda blicken. ”Tala inte om för mig vad jag behöver”, säger han. ”Och förresten, vad är det som säger att jag ens vill bli frisk?”

Den sista kommentaren gör att jag när jag går mot bilen är så arg att det kokar inom mig. Kan inte fatta varför jag slösat tid på den där barnungen. Snacka om martyrskap!
Jag sätter mig vid ratten och slår igen bildörren hårt, men kan inte komma mig för med att starta. Jag slår händerna mot ratten. Vill bara skrika.

Nästa