Jag blir kvar i Ammars lägenhet och går bara hem för att hämta nya kläder. De dagar han jobbar växlar jag mellan att ligga i hans säng med Rocky eller Arne Anka som sällskap, och i soffan framför alla möjliga och omöjliga tv-program. När jag behöver mer omväxling än så går jag ut på den pyttelilla balkongen och röker, eller ut i köket efter kaffe. Ammars lägenhet gör mig lugn. Kudden med sitt mörkröda överdrag och påslakanet som passar till… Ingenting här är som hemma hos mig. Kudden luktar som Ammars hår, sött, men det är av en annan sorts vax än den som Micki brukade använda.

I min lägenhet ligger madrassen som Micki sov på kvar brevid sängen och jag orkar inte släpa upp den på vinden eller ens ställa upp den mot väggen. Jag försöker att inte titta när jag hoppar över den för att komma fram till garderoben.

”Har du inget jobb att göra?” frågar Ammar lite oroligt en kväll.
”Jag har inget bokat förrän den nionde.”
Han ser aningens missnöjd ut. ”Inte ens betala fakturor, bokföra och sånt där kul som egna företagare brukar hålla på med?”
Jag skakar på huvudet.
”Häng med och träna”, föreslår han.
Jag bara ler mot honom och han suckar. ”Vi får hitta på något i morgon i alla fall.”

Rean håller på fast det är efter nyår. Folk är fortfarande lediga och shoppingsugna. Missriktade julklappar ska bytas, de sista verklighetsflyende fynden ska göras innan vardagen drar igång på allvar igen. Vi kommer från Ammars lägenhet och svänger upp på gågatan.
Idag är det flera minusgrader. Ammar skuffar till min arm. ”Har du inga vantar?”
”Nej, mamma, det har jag inte.”
Han tar min hand. Min blick sträcker ut sig längs gatan, man ser inte långt, för det är fullt av människor. De tittar inte på oss, ändå känns det obekvämt och jag drar åt mig handen.
”Come on, ett lillfinger kan jag väl få i alla fall?” säger Ammar retfullt.
Jag svarar inte.
”Du fryser hellre. Jag förstår.”

Vi går in i gallerian på Storgatan. Jag vill ha en ny skjorta. Upptäckte nyligen att det hade gått hål på min svarta favorit.
”Den här kanske?” Ammar håller upp en som ser okej ut.
Det är lång kö till provrummen så jag tar av mig jackan och munkjackan och drar på mig skjortan utanpå t-shirten, framför en vanlig spegel. Ammar kommer fram till mig med en rosarutig sjal som han lägger runt halsen på mig.
”Den här skulle passa till.”
”Visst. Den får mig att se gay ut.”
Ammar börjar skratta. ”Om du såg dig omkring skulle du märka att varenda jävla breeder har en sån där.”
Jag drar av mig scarfen och håller fram den mot honom. ”Det är inte jag.”
Han ler. ”Kanske inte, men…”
Jag ser på hans flinande ansikte i spegeln och ilskan flammar upp. ”Vill du ändra på mig?” Handen som ligger på min höft tar jag bort.
Hans ögon blixtrar till, och han kastar upp scarfen på en hylla. ”Glöm det.”
Ilskan rinner av mig. ”Äh…”, säger jag, men kan inte riktigt komma mig för med att be om ursäkt.
”Glöm det, sa jag.” Ammar stirrar argt ut i luften.
Jag tar av skjortan och trär upp den på galgen igen. ”Jag tror inte jag ska ha den ändå.” Plagget hänger på sin plats men jag står kvar och ser på Ammar som tittar ut i butiken utan att fästa blicken på något. Fortfarande arg. Så vänder han sig mot mig. ”Ja, men kom då, kompis.” Handflatan dunkar mig hårt i ryggen och han går mot utgången.

Nästa