”Jag är inte van bara”, säger jag till honom lite senare, när vi kommit tillbaka till hans lägenhet. ”Micki och jag brukade aldrig visa nåt utåt.”
Ammar tittar på mig med trött blick, som om han tycker att jag är extremt barnslig. Men faktum är att jag tyckte om att ha det så, på något sätt. Att bara få röra vid varandra lite förstulet då och då, liksom i smyg. Att ha en hemlighet som bara han och jag visste om. Men så vill visst inte Ammar ha det.
”Ge mig lite tid”, säger jag.
Ammar ler överseende mot mig och kommer fram och kysser mig. ”Är jag för otålig?”
”Lite kanske.”

Jag har fortfarande svårt att fatta att det är det här som gäller nu, att jag inte längre går bakom ryggen på någon. Det färgar av sig lite på nuet, det som har varit.

Det var inte förrän tatueringen var klar som Ammar föreslog att vi skulle träffas. När arbetet var avslutat och han tog mig i hand.
”Det blev verkligen skitbra”, sa han. ”Du är grym.” Och när han sedan höll kvar den lite längre än nödvändigt och tillade: ”Skulle du känna för att ses någon gång så är det bara att ringa”, då fattade jag. Jag som trodde att det bara var jag. Eller, rättare sagt, jag undrade om det bara var jag. Om jag kunde ha så fel. Men det hade jag alltså inte.

Jag kunde bara hålla mig några dagar innan jag skickade det första sms:et. Och även fast jag inte visste vad vårt första möte skulle leda till såg jag till att ha ryggen fri. Jag hade sådan tur att det sammanföll med en tatueringsmässa i Köpenhamn som jag sa till Micki att jag skulle gå på.
”Jag tar tåget över, men jag vet inte riktigt när jag kommer hem, det beror lite på vad som händer där på kvällen. Ibland är det ju nåt som kan vara kul att vara med på efteråt, så det kan bli sent.” Så sa jag, och tänkte att jag kanske använde lite väl många ord, men Micki bara nickade som om det vore den självklaraste saken i världen.
På morgonen den dagen gick jag till jobbet som vanligt. Och efteråt åkte jag hem till Ammar.

Ammars lägenhet är rätt liten, en etta, men med ett rymligt kök som innehåller det mesta man kan behöva och kanske lite till. Hela lägenheten är snyggt inredd. Så kan det gå, när man både har pengar och smak för design. Själv kan jag i alla fall fortfarande hoppas på det förstnämnda.
Den där gången satt jag vid köksbordet som är runt och av ljust trä och drack vin medan Ammar stod vid spisen och lagade mat. Det fick mig att le inombords, för ingen har bjudit hem mig på middag på det sättet förut. Det är mer klass på Ammar än vad jag är van vid, men så har han också haft fler år på sig än de flesta jag varit tillsammans med tidigare.
Stämningen var lite spänd, så där som den lätt blir när man vet att allt egentligen är ett svepskäl, och att man bara väntar på det som förhoppningsvis ska komma senare.
”Hur går det på jobbet då?” frågade Ammar. ”Har du tatuerat nåt snyggt?” Han vände sig mot mig och log för att klargöra dubbeltydigheten.
”Jadå”, sa jag. ”Det är ett bra jobb, på många sätt.” Jag höjde ögonbrynen mot honom. ”Fast det finns många galningar också.”
”Kan tänka mig det.”
”Du då, hur går det för dig?”
Ammar är projektledare på ett IT-företag och jag har inte riktigt fattat vad det är de gör, men det har med mobiltelefoner och programvara att göra, så långt är jag med.
”Jodå, det är kul, men überstressigt. Kontoret kryllar av snygga unga män, men alla är straighta. Or so it seems. Det är mycket roligare att prata om ditt jobb.”
Så tillbringade vi den största delen av middagen med att vältra oss i tatueringsanekdoter, något som man faktiskt nästan aldrig tröttnar på.

Efter maten flyttade vi oss till det andra rummet. Han har en soffa längs ena långsidan och i andra änden av rummet finns en sovalkov med en 1.20-säng. Vi tog vinglasen med och satte oss i soffan, men då var det som att båda var trötta på att leka date.
”Snygg, den där.” Ammar sträckte ut handen och rörde vid tatueringen på min överarm, och det var allt som behövdes, för i nästa stund kysstes vi.
Han flinade. ”Det tänkte man sig inte när man gick och gaddade sig, att det skulle bli jordens längsta förspel.” Han drog av mig tröjan. ”Nu blir det mera rättvist. Att jag får lägga händerna på dig också, och inte bara tvärtom.” De strök mjukt över min bröstkorg. ”Fast när du gjorde det så gjorde det ont.”
”Mes.”
Han tryckte ner mig i soffan och kysste mig så att jag fick andnöd. ”Tönt”, sa jag så fort jag fick luft igen.
”Ska du ha stryk eller? Du ber om det.” Där knäppte han upp mitt bälte. Och sedan gjorde han något med mig som inte gjorde ont.

Vi flyttade över till sängen och fortsatte tills vi inte orkade mer. Sedan låg vi där och andades och tankarna hann ikapp.
”Vad är det? Du verkar så fundersam.” Ammar drog lätt i ringen mellan mina ögonbryn.
Jag hade inte tänkt att säga något, eller rättare sagt, jag hade väl inte tänkt alls. Inte förrän då. ”Det kan inte bli något mer än så här mellan oss”, sa jag. ”Inte för att jag tar för givet att du vill det, men bara så att det är klargjort.”
Ammar strök med fingertoppen längs min näsrygg.
”Okej.”
”Jag vill inte blanda in dig i mitt trassliga privatliv för det är mer än lovligt patetiskt.”
”Mhm. Det hade du gärna fått.” Han log lite sorgset. ”Men jag kan gissa. Du är inte fri.”
Jag skakade på huvudet. ”Förlåt.”
Han ryckte på axlarna. ”Mitt misstag. Man ska aldrig ta något för givet.” Han lättade lite på armen som låg runt min midja. ”Men det var synd.”
Ett lätt illamående kom över mig så jag lyfte bort hans arm och reste mig upp. ”Jag ska nog gå nu.”

Han kom fram till mig precis när jag tänkte öppna dörren. La armen om min nacke och drog mig till sig. ”Hörs vi?” frågade han när han kysst mig.
”Vill du det?”
Han svarade inte, men log stort och gned min ena bröstvårta med tummen utanpå tröjan, och det fick mig att skratta. ”Jag vet inte om jag kan”, sa jag. ”Vi får se.” Men jag visste att jag ville.

Micki sov när jag kom hem. Han låg i min säng, långt ute mot kanten, med handen vilande mot kinden och munnen lite öppen. Jag strök honom över håret. Sedan gick jag in i köket och sjönk ner på golvet, med ryggen mot skafferidörren. Jag mådde illa. Försökte äta, men fick bara i mig en halv macka.
Den natten var det jag som låg på madrassen på golvet. Hörde på Mickis andetag. Det var en engångsgrej, tänkte jag. En engångsgrej för att jag behövde det. Micki och jag hade inte haft sex på flera månader.
Och det har vi fortfarande inte. Den enda jag har legat med sedan den dagen är Ammar.

Han håller om mig, vi står i hans kök och han lägger sin kind mot min.
”Om jag är otålig så är det bara för att jag tycker om dig så mycket”, säger han. ”Det fattar du va?”
Jag ler och nickar. Inte så lätt att missa.

Nästa