Så fort jag kommer upp sätter jag på mig hörlurarna och fortsätter söka på nätet. Bild efter bild dyker upp på den där långhåriga killen, från gripandet, från rättegången. Och sedan från fängelset. Där har han rakat av det mesta av sitt hår och bara sparat en kort ljus snedbena, och han säger att han är nynazist. Jag klickar bort bilden. Vad håller jag på med? Varför försöker jag förstå någon som han?
Men jag kan inte sluta söka, så i stället tar jag mig vidare, längre bak i tiden.

Ett par år innan mordet, innan Varg spelade i Mayhem med Euronymous, hade Mayhem en sångare som var svensk och kallades Dead. Han flyttade till Norge eftersom bandet han sjöng i var på väg att lösas upp, och för att han och Euronymous var rörande ense om hur en scenshow borde genomföras: Den skulle vara spektakulär, scenen höljd i dimma och kantad av pålar med spetsade djurhuvuden, och kors och skallar skulle hänga från grenarna på döda träd.

Intervjuerna jag hittar med Euronymous och Dead är från början av nittiotalet, från nittio och nittioett. Någon har lagt upp dem på nätet – från början fanns de bara i uppkopierade hemtillverkade fanzines. Det är ofattbart att de kunde leva utan internet, tänker jag och drar lite på munnen. Men det finns egentligen ingenting roligt i berättelsen om Dead.
Han har gått till historien som den som grävde ner sina kläder innan spelningar, och som hade en död korp i en påse för att han alltid skulle kunna känna lukten av död innan han gick upp på scenen. Och slutligen för att han tog sitt liv med ett avsågat hagelgevär i den stuga som han delade med Euronymous och några andra bandmedlemmar.

Först försökte han göra det med en kniv, men när det inte lyckades blev han tvungen att använda geväret. I brevet han lämnade efter sig stod det: Excuse all the blood. Någon som var med i bandet säger att det också fortsatte: The knife was just too dull to finish the job.
Ytterligare någon säger att fortsättningen löd: Let the party begin.
När Euronymous hittade Dead skyndade han sig till affären för att köpa en engångskamera så att han kunde fotografera av alltihop. En av bilderna som Euronymous tog hittade jag på Googles bildsökning, men jag har inte vågat klicka på miniatyren för att få upp den i full storlek.

Så hamnar jag på YouTube. Den korta filmsekvensen är från 1990, och jag spelar den om och om igen. Den börjar tvärt med att en flicka, som kan vara runt tretton år, kommer springande på en äng och kastar någonting som liknar blomblad eller pappersbitar över Dead. Flickan springer vidare och Dead går mot kameran. Ostadig och obekväm ser han ut.
Personen som håller i kameran zoomar in på hans ansikte och säger något på norska som jag inte förstår, och Dead skrattar nervöst och tittar undan, blicken flackar. Han stryker med handen över håret, lägger det bakom örat. Sedan går han mot huset. Nu står en tjej vid dörröppningen – jag kan inte avgöra om det är samma som förut eller någon annan.
Huset har röda ytterväggar och ser fallfärdigt ut, trappen är fläckad av lavar och mossa. Lite som kläderna. Jag spelar upp videon igen, fokuserar Deads kläder, försöker studera hur de ser ut. Har de verkligen varit nedgrävda under jorden?
Kameran färdas vidare in genom dörren, där finns en replokal, och när man kommer in gör kontrasten mot utomhusljuset att allt där inne blir kolsvart.

Är detta huset i Kråkstad, där Dead bodde när han tog sitt liv? Eller är det ett annat hus?
När jag letar vidare blir jag nästan säker på att det här är ett annat, för i intervjuerna talar Dead och Euronymous om att de har flyttat omkring en massa, bott i olika rivningshus, och att de knappt haft råd att köpa mat. På varje ställe stannade de som längst ett par månader.
Till slut hittar jag en bild som ska föreställa huset i Kråkstad och det ser mycket mindre ut än huset i filmen. Det är av brunt trä, ligger vid ett skogsbryn och verkar vara från artonhundratalet minst. Soldattorp, är det så de kallas?

Euronymous brukade mobba Dead för att han var humorbefriad och tystlåten, och han sa rakt ut till honom att han var sjuk i huvudet. Dead flydde ut i skogen för att slippa undan, men det dröjde inte länge innan Euronymous också var där, med geväret i handen för att skjuta kråkor. Det fanns ingenstans för Dead att komma undan.
”Du borde ta livet av dig ditt jävla psyko!” kunde Euronymous säga, och jag föreställer mig att Dead tittade ner och svarade med låg röst: ”Det behövs inte, för jag är redan död.”

När Dead föddes hade han slutat andas för en stund. I hans tankevärld hade döden verkligen inträffat då – födsel och död i samma ögonblick – och den skepnad som fanns kvar i världen var bara en skuggbild, en levande död, med isande kallt blod i ådrorna. Det var därför hans högsta önskan var att flytta till Transylvanien, för han kände sig alltid frusen, utan känslor, utan liv. Med det som var dött kände han sig hemma och därför tyckte han att bandet skulle ha döda djur på scenen när de uppträdde; grishuvuden, slakteriavfall, kallt, avlivat kött. De i publiken som äcklades av det var inte värdiga att lyssna på Mayhem.
När bandet inte hade spelat live på ett tag längtade Dead efter scenen. När han stod där kunde han göra vad som helst. ”Det var så länge sedan jag skar i mig själv”, säger han. ”Det gör ont, men det är så schysst att skära i levande kött så jag bryr mig inte.”

Det stumma ansiktet ser jag, så nära att jag kan sträcka ut handen och röra vid hans hud. Bilderna på nätet är suddiga och jag vet egentligen inte riktigt hur han ser ut, men jag föreställer mig det ändå; ansiktet blekt, kroppen lång och gänglig, händerna taniga.
Jag sitter på knä framför honom, lutar mig fram och lägger händerna om hans kinder, drar tummarna över den blåskiftande huden under ögonen. Sedan tar jag de kalla händerna från hans knä och för dem upp mot mitt ansikte, som för att blåsa liv i dem, blåsa liv i honom.
”Du är inte död”, viskar jag. ”Du lever, du lever visst!”

Jag måste teckna.
Ansiktet ritar jag, så som jag tror att det ser ut, hans långa hår och de murkna dammiga kläderna. Jag tecknar honom på scenen när han under en spelning skär sig i armarna så djupt att han måste åka till akuten. Och så tecknar jag mig, där jag sitter på knä framför honom på en madrass utlagd på golvet i den lilla stugan.
Varför finns det inget jag kan göra?
I mina bilder räddar jag honom, där väcker jag honom, får honom att förstå att han inte är död, att han lever och att han ska fortsätta göra det.
Sedan, på nästa bild, går vi sida vid sida längs gatan och vi behöver inte hålla varandras händer. Energin som rör sig ordlös mellan oss räcker.
De här är något helt annat än manga och så fort teckningarna är klara gömmer jag undan dem. Jag tänker inte sätta upp dem på anslagstavlan. De är bara för mig.

När jag sent omsider kommer i säng och sluter ögonen så ser jag bilden igen, lika tydligt som när jag hade den framför mig på datorskärmen. För till slut kunde jag inte hålla mig från att titta på den. Och nu sitter den inristad.
Dead ligger nersjunken på golvet med det halmgula, långa håret runt ansiktet, klädd i en tröja som det står I love Transylvania på. Till vänster ligger kniven, framsparkad av Euronymous för att komma med i bild, och det rejäla knivbladet är skräckinjagande, blodfläckat.
Det värsta med den där bilden är att man inte kan se Deads ansikte. Det är liksom borta. Övre halvan av ansiktet, där ögat borde ha suttit, är bara ett ljusrött hål. Och det som ser ut att ha runnit från det, ner över underlaget, är misstänkt likt hjärna.
Jag slår händerna för ansiktet, kan inte fatta. Är det så, att hjärnan verkligen kan rinna ut? Är konsistensen sådan, liksom flytande?
Mina tårar sitter i halsen, den är som en klump åtsnörd med ett hampsnöre. För det finns ingen, ingen i hela världen jag kan fråga om en sådan sak.

Nästa kapitel