På något sätt lyckas jag skuffa undan tankarna på Micki. Det kräver en del ansträngning, men jag tänker för mig själv att det är bäst så. Jag går in i vardagen, dyker på huvudet i tatuerandet som om det vore ett nyfunnet intresse. Robban som jag delar lokal med är fortfarande kvar när jag sticker från studion vid sju. Han är tatuerare, han med. Vi delar också med en tjej som gör piercingar men hon är bara där på deltid.
Jag har Ammars nyckel i handen. När jag stiger in i lägenheten märker jag hur trött jag är. Jag har nästan ont i kroppen. Speciellt känner jag det i högerhanden, det liksom värker och sticker i den. Det skrämmer mig och jag rör på fingrarna för att jaga bort känslan. Vibrationsskador? Det är väl för tidigt?
Drar av mig skinnjackan och hänger upp den, samtidigt som jag lyssnar till Ammars fotsteg som jag känner väl nu – trots att han rör sig nästan ljudlöst i strumpfötterna kan han aldrig smyga ordentligt eftersom han har en tåled som knäpper.
Så mycket som han jobbar tycker jag att han också borde vara trött, men när möter mig i hallen syns inga spår av det i hans ansikte. ”Hej baby”, säger han och jag måste le.

Efter maten dras jag till tv-soffans mjukhet. Jag sätter på burken och bara glor, orkar inte ens välja kanal. Ammar dyker upp i öppningen mellan hallen och vardagsrummet.
”Vad slut du verkar”, säger han och kommer emot mig. ”En hård dag?”
Jag nickar, stirrar på rörelserna på tv-rutan utan att egentligen se vad de består i. ”Det är helt enkelt lite för mycket jobb just nu.”
Han böjer sig ner och kysser mig. ”Det är bara för att du är så duktig.”
Jag ler mot honom och rycker lite avvärjande på axlarna. Han slår sig ner i andra soffhörnet.

Egentligen känns det härligt att få beröm. På jobbet kom det senast idag från en kille i fyrtioårsåldern vars överarm jag dekorerat med tribalmönster. Han stod och bläddrade i pärmen med foton av tatueringar jag gjort. Stannade till vid en sida med en ryggtatuering med japanska karpar och vågor, och han lät fingrarna lätt glida över plastfickan med fotografiet.
”Du är verkligen säker för att vara så ung… Hur gammal är det du är, egentligen?”
”Tjugotvå.”
”Ja, det är satan… jag har vart hos flera andra som har varit mycket äldre än du, och ändå inte lika bra. Hur länge har du hållit på?”
”Tja, vad blir det, en sex, sju år? Jag började när jag var femton hos en snubbe i Karlskrona; skissade, tecknade, hjälpte till… och så lärde jag mig efter hand. Hade en hel bunt polare att träna på, som tur var.”
”Men du måste ha en jäkla talang för det?”
”Kanske det. Jo, men jag har alltid tecknat, det underlättar väl.”
”Säkert. Du kommer att vara mitt förstahandsval i fortsättningen.” Han höjde på ögonbrynen och slog ihop pärmen. Vi skakade hand.
”Så vi ses.”

Jag är väldigt stolt över mitt yrke, även fast det tröttar ut mig just nu. Började drömma om att bli tatuerare redan i tolvårsåldern. Farsan hade tatueringstidningar som jag brukade bläddra i, och jag tyckte de var fantastiska. Alla motiven, från tigrar och indianer till keltiska mönster, aliens och pinuppor, fick fantasin att gå igång. Jag tycker så mycket om tanken på att sätta ett spår som varar för alltid. Dessutom var tidningarna fulla av halvnakna män, icke att förglömma.
Farsan hade ett par tatueringar själv också, men de var inget vidare snygga. Jag kommer ihåg att jag tänkte: Jag ska göra det mycket bättre. Och så har det faktiskt blivit.
Inte för att jag bryr mig om ifall han är stolt över mig. Men jag vet att han är det, just när det gäller mitt yrke, alltså.

”Var är du?” frågar Ammar. Han har fjärrkontrollen i handen och ser road ut. Det är mig han tittar på och inte tv:n.
”Äh, vet inte. Kom att tänka på farsan, bara.”
”Hur är han? Jag vet inget om din familj.”
”Finns inte mycket att säga… Morsan är sjuksköterska och farsan är arbetslös, han jobbade på varvet innan. Och lillbrorsan, han jobbar inom vården han också, fast natt. Tycker det är drömjobbet, han får spela tv-spel nätterna igenom.”
”Det skulle vara intressant att träffa dem någon gång.”
”Njae… det vet jag inte. Om du skulle tycka.” Jag stirrar rakt fram, men märker ändå att Ammar fortfarande ler roat.
”Det kan jag väl få bestämma själv? Vad jag tycker alltså.”
Jag vet inte vad jag ska svara. ”Ja, jo, det är klart.”
”De vet väl?” frågar han.
Jag nickar. ”Jo. Men de gillar det inte. Eller, farsan är det väl mest.”
Nej, han har fortfarande inte riktigt accepterat det, fast det är fyra år sedan jag berättade. En dag ska jag komma och säga att jag bara skojade. För en tatuerare med motorcykelkort kan väl inte vara bög, heller? Fast som jag sa innan, vem fan bryr sig? När det gäller motsägelsefullhet och dubbelmoral är det ändå han själv som är kungen.

Jag har Ammars blick på mig, den känner jag som en lätt värme mot huden. ”Kom”, säger han. Jag flyttar mig närmare i soffan och han sträcker ut armen och liksom håvar in mig. Handen mot nacken är bestämd i sin fasta men ändå mjuka rörelse. Han kysser mig.
Och på så vis lyckas jag slippa undan samtalsämnet, eftersom vi förlorar oss i mera fysiskt krävande aktiviteter.
När vi senare ligger i sängen ser Ammar mig i ögonen och hans fingrar leker i min ena handflata. ”Men jag menade det där jag sa”, säger han. ”Det skulle vara kul att träffa din familj.”

Nästa