Den dagen vi ska på samtal sticker jag från skolan redan innan lunchrasten. Det är en speciell känsla att komma till huset när man vet att man är alldeles ensam. Vissa dagar jobbar mamma hemifrån och då får man passa sig för att komma hem för tidigt, men idag är det tomt.
Men jag är bara till hälften ensam. När jag går upp för gången till ytterdörren ser jag stugan och Dead på nytt, och bilden av den skabbiga trappan utanför det fallfärdiga huset läggs ovanpå vår som en halvtransparent film. I tanken tar jag Deads hand och vi går in tillsammans.

Först går jag till kylskåpet och tar något ätbart med mig. Medan jag går upp till övervåningen tänker jag på hur det skulle vara om Dead verkligen var här med mig. Vad skulle han tänka? Vad skulle han tycka om vårt finputsade hus? Han skulle nog inte gilla det.

När jag kommer in i mitt rum går jag direkt till garderoben och slår upp dörrarna på vid gavel. Den är full av gamla urvuxna kläder. Linnen för varma sommardagar, snäva blåjeans, randiga tröjor. Barnsliga klänningar som inte har det minsta med lolitor att göra, jag fattar inte hur jag kunde tro det. Snarare ser de ut att vara till ett förvuxet barn och jag ryser vid tanken på min tjocka klumpiga kropp i någon av dem. Jag river ut dem och de landar i en hög på golvet. Nästan alla kläder åker ut.
Sedan tar jag på mig svarta jeans och en lång huvtröja. Jag klär mig i svart. För att jag sörjer.
I spegeln märker jag hur beskedlig jag ändå ser ut. Råttfärgat hår, beskedliga ögon och en näsa som en skidbacke, men med en förarglig klump längst ut. Backhopparna skulle besviket störta när de kom fram till den, och jag får lust att räcka ut tungan åt mig själv.

Mickis rum är en zon som ingen beträder och jag känner mig som en skurk när jag betvingar den osynliga avspärrningstejpen. Solljus skiner genom fönstret, rakt in på hans skrivbord. Micki är ingen ordningsmänniska med prylarna sorterade i lådor, utan de saker han brukade använda ligger utspridda över bordsskivan. Kajalpenna letar jag efter. Han gick i sjuan när han började använda det, och jag skämdes som en hund. Jag var livrädd för vad de i min klass skulle säga. Min brorsa har alltid varit knäpp, till alla andras nöje och mitt eget förtret. Men nu skäms jag inte över det längre. Det var han som var modig och jag som var feg, för det enda jag brydde mig om var vad mina klasskamrater tyckte. Några idioter som jag inte respekterar och som jag skulle ge mycket för att aldrig behöva se igen.
Det ligger en liten stump bland grejerna på skrivbordet och jag snappar åt mig den innan jag lämnar rummet. Mamma skulle inte gilla att jag var här inne och rotade, och fast det är timmar tills hon kommer från Lund är jag rädd att bli ertappad.

Så greppar jag kajalbiten, står så nära badrumsspegeln att det blir imma, och målar tjocka streck som blir sneda och dessutom olika på höger och vänster öga. Jag trodde att jag skulle vara bra på det där, men huden är helt annorlunda att måla på än papper. Den bjuder motstånd så man måste ta i, och då plötsligt kasar pennan iväg och strecket hamnar långt utanför. Tur att det ska vara tjockt med svart. Jag suddar konturen med topz och blir rätt nöjd med ögonen till slut. Men nu passar de inte ihop med det färglösa håret.
Om ett tag ska jag ta bussen. Så det är ont om tid. Men om jag skyndar mig hinner jag. Precis när jag ska hoppa upp på cykeln ringer mobilen.
”Du kommer väl ihåg mötet i eftermiddag”, säger mamma.
”Ja ja, det gör jag, men jag måste gå nu, jag har bråttom.”
Hon låter lite sur när vi säger hejdå. Snart susar jag iväg mot affären.

Jag svär för mig själv, samtidigt som hjärtat bankar piggt i bröstet. Även detta är svårare än jag trodde. När man kladdat in färgen på ett ställe och fortsätter med nästa, rasar färgstinna slingor ner på halsen eller i pannan, och så blir det svarta märken som är jättesvåra att få bort. I morgon när jag kommer till skolan vet jag att jag kommer att få höra massor av kommentarer, och det gör mig orolig, men samtidigt njuter jag nästan vid tanken. För den här gången kan de försöka komma åt mig, men det går inte, för jag vet att de inte kan begripa det här. De kommer inte att kunna läsa av mig eller se igenom mig. Deras hjärnor har helt enkelt inte kapacitet att förstå varför och för vem jag gör detta. Så till slut har jag någonting som är bara mitt.
Dead.
Det är för Deads skull jag gör det.

Nästa