Jag missar bussen jag tänkte ta, men hinner ändå. På långt håll ser jag mamma och pappa stå och vänta utanför mottagningen. Mamma stirrar på mig när jag drar av den tjocka mössan.
”Vad har du gjort?” säger hon. ”När gjorde du det där?”
Jag ser henne i ögonen. ”Vi slutade tidigt.”
Mamma byter en blick med pappa. Sedan drar hon upp porten och vi går in.
Micki sitter i väntrummet. ”Hej”, säger han. ”Vi ska vänta här, så kommer Marie och hämtar oss.”
Mamma klappar honom över ryggen och han liksom böjer ner sig. Sedan går mamma och pappa till klädhängaren och hänger av sig. Jag behåller min jacka på. Sliter åt mig första bästa Bamsetidning och fäster ögonen på serierutorna. Det dröjer inte länge innan terapeuten kommer.

Rummet hon visar oss in i innehåller bara fem stolar runt ett litet bord. Väggarna är målade i en ljust beige färg och gardinerna i fönstret är av stelt bomullstyg. En liten skål med pappersnäsdukar ligger på ett fat. Det är allt som behövs: Familjen, terapeuten och pappersnäsdukarna. Jag kastar en hastig blick på Micki, han ser avstängd ut. Inuti bankar hjärtat. Jag vet inte varför, men jag skulle helst av allt vilja hoppa ut genom fönstret.

”Var så god och sitt”, säger terapeuten vänligt. Hon presenterar sig själv som Marie Klingvall och berättar något om sin inriktning som jag inte lyssnar på. Så hälsar hon oss välkomna. ”Ni har kommit hit för att hjälpa Michel”, säger hon, ”men det är viktigt att vi ser på hela familjen och hur ni fungerar tillsammans, att vi ser på er familj som ett system, och inte bara fokuserar på Michel…”
Mamma avbryter henne. ”Jag vet inte vad du tänker nu förstås, men det är nog lätt att få fel bild av oss.” Hon skrattar nervöst. ”Det måste ju se ut som… jag vet inte… men vi är en helt vanlig familj. Till helt nyligen såg Mija ut som vilken skolflicka som helst, och inte… ja…”
Marie ler. ”Det är väl fint med svart hår”, säger hon inställsamt och jag glor på henne. Hon fortsätter: ”Vi har de här samtalen både för att ni ska kunna ventilera era känslor kring Michels sjukdom och för att skapa ett stöd för Michel på hans väg mot att bli frisk. Michel kommer att bli utskriven när han har nått ett bestämt viktmål och lärt sig att hantera sjukdomen så att den är under kontroll. Vi jobbar både med att förändra beteendet kring ätandet och med de problem som uppstått i relationerna till familjemedlemmar och andra, beroende på sjukdomen. Dessutom finns det tillgång till en sjukgymnast som arbetar med att förändra kroppsuppfattningen.”
Bla bla bla, tänker jag, men alla de andra sitter och nickar, och hon fortsätter. ”Som ni vet kommer Michel till att börja med att vara inlagd på heltid, sedan kommer han att skrivas ut och bara komma hit på dagarna.” Hon vänder sig mot honom. ”Nu vet jag att du Michel inte har bott hemma så mycket den senaste tiden och det tänkte jag att vi skulle prata lite mer om…”
”Naturligtvis kommer Michel att bo hemma när han blir utskriven”, säger mamma snabbt. Hon får ett mörkt ögonkast från honom, men fortsätter. ”Så att vi kan hjälpa honom.”
”Känns det lika självklart för dig?” frågar terapeuten Micki.
Han tvekar. Efter en stund säger han: ”Jag vet inte. Det känns väl inte riktigt som att jag har någonstans att bo nu.”
”Vad menar du?” frågar mamma. ”Det är väl klart att du har!”
Han svarar inte, men han tittar på henne genom den långa lingula luggen. Marie tittar också på mamma. Alla är tysta en stund.
”Ni tycker så för att ni inte fattar”, säger Micki, men sen verkar han ha svårt att fortsätta.
”Vad är det du menar att de inte fattar?” frågar Marie.
”Jo… det är att… jag räknade det faktiskt som att jag och Danny bodde ihop. Och det var inte bara som två kompisar som delade lägenhet. Om ni trodde det. Vi var tillsammans. Det har vi varit sen förra året.” Hans blick far runt i rummet. ”Men nu är det slut.”
Jag ler lite grann och tittar ner. Sedan tittar jag på mamma. Hon ser alldeles chockad ut. Kom igen, tänker jag. Så himla överraskande var det väl inte?

Hon samlar sig och tittar på Micki. ”Varför har du inte sagt något?”
Micki rycker på axlarna. ”Tyckte väl inte att det var er sak.”
”Hur menar du då, inte vår sak? Hur tror du att vi ska kunna förstå hur du har det, och kunna hjälpa dig, om du inte berättar något?”
Han drar ihop munnen och tittar bort, mot väggen, på ingenting.
”Ja, det är ju inte så lätt att göra något för honom, när man ingenting får veta”, säger mamma till Marie, som återgäldar hennes blick, men det går inte att tolka vad den betyder. Marie ser vidare från mamma till pappa, sedan tittar hon på mig. ”Vad tänker du om det här då?” frågar hon.
Jag kan inte låta bli att le. ”Ja, inte spelar det någon roll för mig om Micki gillar tjejer eller killar. Men det tror jag inte att han tror heller.” Jag tittar på honom när jag säger det. Utan att se åt mammas håll känner jag att hon stirrar på mig.
Hon fnyser till. ”Ja, jag kan inte fatta varför han inte har sagt något, det är ingen av oss som tycker att det är något konstigt med det”, säger hon till Marie.
Marie nickar åt henne och säger: ”Du kan säga det direkt till Michel.”
De tittar på varandra. Mickis blick är kall. Hon verkar plötsligt inte kunna få fram ett ljud.
”Och du då, Håkan, vad tänker du?” frågar Marie efter en liten stund.
Det är som att han vaknar till när uppmärksamheten så oväntat riktas mot honom.
”Ja du…”, säger han lite dröjande, ”jag vet inte riktigt. Precis som Mija säger så spelar det ingen roll… Det viktiga är att Michel får en chans att bli frisk.”
”Det kändes ändå viktigt att ni fick veta det här”, säger Marie. Hon ser på Micki, men han tittar inte tillbaka. Han tittar inte på någon.

Nästa