Vi sitter tysta i bilen hem. När vi hängt av oss ytterkläderna går jag upp för trappan.
”Jaha, vad säger du?” hör jag mamma säga uppmanande till pappa inne i köket. Jag tassar ner en bit så att jag kan höra.
”Om vad då?”
”Michel så klart.”
”Jag vet inte. Vad menar du att jag ska säga?” Pappa låter som om han blivit påhoppad.
”Jo, men det förklarar väl saker”, säger mamma, ”det där med Daniel.”
”Hur då, menar du?”
”Att han är ledsen över det… och att han inte vågade säga till oss hur det var.”
”Hmm, ja det kan du kanske ha rätt i”, svarar han undvikande.
”Jamen fattar du inte”, fortsätter hon. ”Det är ju inte så konstigt att han har mått dåligt. Med all den förvirringen. Han kunde ju inte veta hur vi skulle ta det, eller nånting.”
”Nej, det så klart.”
”Nu tror jag allt kommer bli annorlunda”, fortsätter hon bestämt. ”Det är inte bra med hemligheter. När man gå och bär på såna… det kan förpesta en totalt. Det här kan vara det som behövs… första steget, så att säga.”
Jag smyger lite närmare. Nu står jag i farstun, i dunklet precis där man kommer in från ytterdörren. Jag ser att pappa öppnar dörren till skafferiet och står och glor in i det som om han behöver något att fly till.
”Samtidigt”, fortsätter mamma. ”Vad tror du? Jag menar… kan man egentligen veta vilken sexuell läggning man kommer att ha senare i livet när man bara är sjutton år?”
Pappa stänger skafferidörren och vänder på huvudet. Då får han syn på mig. Han hajar till som om han såg ett spöke. Mamma går bort till kylskåpet.
”Behöver vi handla?” frågar pappa. ”Jag kan sticka bort till affären.” Han kommer ut i hallen och börjar klappa på jackfickorna efter bilnycklarna.
”Ska du ta bilen när det är så nära?” frågar jag. Han ser ynklig ut där han står med nycklarna i handen. Jag går förbi honom upp för trappan.

Nästa