Min egen på samma gång tomma och stökiga lägenhet får mig att hänga kvar hos Ammar. Jag kan vila där i närheten av de blanka ytorna och de funktionsdugliga men ändå vackra tingen. Det enda som inte passar in är jag, tänker jag, men samtidigt: Jag kanske är där för att sätta lite krydda på tillvaron, som en något malplacerad men intressant tingest, vars existensberättigande är att se till att det inte blir för perfekt. Så att det ändå blir en perfekt avvägning mellan stylat och spontant.
Jag vet inte varför jag tänker elakt om Ammar och jag får dåligt samvete.

Idag är jag ensam i studion så lunchen blir ett par mackor framför datorn. Jag kollar mailen och ser att Matilda har skickat mig en inbjudan till fest via Facebook. Det är inte ofta jag går in där, men nu loggar jag in. Skummar igenom feeden där man ser vilka uppdateringar ens vänner gjort, och allt möjligt annat som händer. Plötsligt hajar jag till.

Ammar Resic har ändrat status från ”singel” till ”har ett förhållande”

Jag stirrar på skärmen. Handen åker upp mot munnen. Jo, men det är klart. Vi har ju ett förhållande… för det är väl mig han menar? Jo, såklart.
Okej. Jag antar att det betyder att jag också borde ändra min status. För vad betyder det om jag inte gör det? Jag lägger ifrån mig mackan. Sitter och tänker en stund, kliar mig nervöst på halsen. Sedan loggar jag ut. Jag har inte tid med det där nu.

Telefonen ringer just som jag ska packa ihop efter sista kunden.
”Jag skulle bara säga att jag har mycket på jobbet”, säger Ammar. ”Så jag slutar nog inte förrän vid halv nio-tiden.”
”Nej okej.”
”Ses vi hemma hos mig sen?”
”Nej, jag tror faktiskt jag tar mig hem i stället. Vi kan väl ses i morgon.”
”Okej. Puss.”
Jag har alltid avskytt att säga puss i telefon, det är så svenssonaktigt. Men eftersom han gör det känner jag mig tvungen att göra detsamma tillbaka. ”Puss, hej.”

Hem till mig från studion är det bara en halv kilometer. Mitt hus ligger mitt emot det gamla gasverk som länge var en så kallad arena för samtidskonst. Jag var där en gång när jag just hade flyttat hit, och såg på en utställning med en massa thailändskt skräp ihopsatt till installationer. Den var rätt bra. Nu vet jag faktiskt inte vad det är där.
Gasverket är en vacker industribyggnad i rött tegel som lagts med kortsidan utåt på skånskt maner och staplats till vackra bågar och formationer. Byggnaden känns malplacerad, för inget av bostadshusen omkring kommer ens i närheten av dess patinerade charm, i stället är de mediokra men funktionella klossar som jag gissar är uppförda på sextiotalet.
För att komma till min port går man in på en asfaltsbelagd innergård med parkeringsplatser, cyklar i mängder, och en piskställning som nog inte används särskilt ofta. Fast ibland leker det barn på gården. De balanserar på räcken och avsatser, gömmer sig bland bilarna och verkar ha kul trots allt.

Jag låser upp porten. Egentligen ska det finnas en portkod, men kodmodulen har länge varit trasig och här är det visst ingen som lagar. I trappen stinker det avgaser. Jag försöker att inte dra in lukten medan jag skyndar de tre trapporna upp till mig. Det tar längre tid att åka hissen än att gå. Men förut åkte jag alltid hiss. Innan jag träffade Micki och började gå i trappor.

När jag kommer in i lägenheten kan jag äntligen andas. Klockan är strax över sju, egentligen för sent för kaffe men jag sätter på ändå. Gör ett par mackor medan det bryggs. Strunt samma att jag åt det till lunch också. Det känns skönt att skita i vad jag stoppar i munnen, att bara ta det som finns. Utan att någon bryr sig. Här finns ingen som inställsamt lagar mat. Och här finns inte heller någon som ångestladdad sitter mitt emot mig och fokuserar på tuggorna.
Ambivalensen griper tag i mig igen. Jag vill tänka, för en gångs skull vill jag vara för mig själv så att jag kan göra det. Samtidigt skjuter jag tankarna på Micki framför mig som om de vore smittbärande och inte får komma för nära.
Jag tar en klunk av kaffet. I natt ska jag sova ensam och det ska bli skönt.

Nästa