Det tog nog ungefär två veckor från det att Micki och jag träffades tills vi sov tillsammans första gången. Med det menar jag att vi sov i samma säng. För han följde med mig hem redan första gången vi träffades, på spelningen, det var bara det att han däckade i min soffa efter ungefär fem minuter. Dagen därpå yttrade han knappt ett ord, men dröjde sig ändå kvar i timmar, så att det nästan blev pinsamt av tystnaden som bredde ut sig framför tv:n. När han gick den gången kände jag mig förbryllad och underligt lättad. Jag trodde inte att jag skulle se honom igen.

Men ett par kvällar senare kom han tillbaka. Han stod i dörröppningen och såg bortkommen och påstridig ut på samma gång, och jag lät honom ta soffan i besittning på nytt. Och så upprepades alltihop igen. Men vi kom liksom inte längre än så.
När det där hade hållit på ett tag började jag bli slut av sömnbrist. Micki verkade kunna hålla sig vaken hur länge som helst, och jag var tvungen att hänga kvar där i hans närhet… för om jag gick och la mig kunde jag ändå inte somna. När jag låg i sovrummet och visste att han låg där ute – det gick bara inte. Jag såg hans sovande kropp i min soffa, det envisa draget i det barnsliga ansiktet plötsligt utsuddat av sömn, eller – om han inte sov – hans vakna kropp som var där i min lägenhet av någon anledning, den vakna Micki som kanske skulle kunna besluta sig för att ta steget och komma in i sovrummet… Det var lönlöst att ens försöka.

När jag stack till jobbet frampå förmiddagen lämnade han lägenheten med mig och försvann inåt stan med sina stora hörlurar på huvudet. Ibland kom han tillbaka på kvällen. Ibland inte. Och då kunde jag heller inte sova.
Men nu orkade jag inte mer. ”Jag tänker gå och lägga mig”, sa jag och såg på honom, han hade blicken fäst på tv:n. Han nickade och såg tillbaka på mig.
”Ifall du är trött på att slagga på soffan, så finns det bättre med plats där inne.” Nick mot sovrummet. ”Såvida du inte är rädd för att sova brevid mig, förstås.”
Han log, men svarade inte. I stället la han ifrån sig fjärrkontrollen och reste sig.

Natten blev knappast mindre plågsam för att jag nu låg där med honom. Det kändes som jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Jag låg närmast väggen och han med kroppen vänd ut åt rummet. Han verkade inte ha speciellt lätt för att somna han heller, och han låg så långt ute vid kanten att jag inte visste om han egentligen ville vara där. Men jag kände doften från honom, hans hår och kropp, och den gjorde mig yr.
Efter ett tag tänkte jag att han hade ju ändå självmant följt med, så jag la ena handen på hans midja. T-shirten han hade på sig var en sliten röd med Bad Religion-tryck och jag kunde känna värmen från huden under det tunna tyget. Han suckade och rörde en smula på armen.
”Jag tycker om dig”, sa jag. Då kom han lite närmare. Han tog tag i min arm och drog den om sig, förde min hand upp mot sin bröstkorg. Där kunde jag känna hjärtat slå, envetet. Mitt ansikte dök in mot hans nackgrop, in bland det ljusa trassliga håret som luktade godisaktigt av vax. Det gick inte att undgå att låta läpparna vidröra huden på den där sköra halsen, på den översta kotan i nacken. Det var så tyst. Allt som hördes var hans andetag, och greppet runt min hand kändes med ens en aning krampaktigt. Jag lösgjorde den, drog den genom den långa luggen, la håret bakom hans öra. Fingertopparna snuddade tinningen, huden längst ute vid ögonlocket och den yttersta spetsen på ögonbrynet. Han blundade.
”Fina Micki”, viskade jag mot hans bakhuvud.

Det blev en fas som varade nästan lika länge som den första. Då, i början sov han bara hos mig ett par gånger i veckan – kanske för att det inte skulle verka allt för misstänkt inför hans föräldrar. Under den perioden ändrades inte så mycket från den första natten; han låg så, med ryggen mot mig, och jag höll armen om honom. Han sov med t-shirt och jag utan. Min arm letade sig in därunder efter ett tag, och jag kunde dra tyget lite uppåt, så att hans ländrygg blottades och vi låg hud mot hud.
Min arm runt hans bröstkorg. Hans varma hud mot min arm. Hans rygg mot min mage. Min… ja han kan ju inte ha undgått att märka vad jag ville göra med honom i alla fall. Men något fick mig att hålla tyst om det. Hålla tyst och vänta.

En förmiddag hade vi nyss stigit upp och Micki satt vid köksbordet och bläddrade i en reklamtidning. Jag ställde mig i dörröppningen, med handduken jag just tagit från hängaren i famnen.
”Jag tänkte ta en dusch. Vill du följa med?”
Han tittade upp och såg häpen ut, sedan drog han ihop ögonbrynen och skakade lätt på huvudet.
”Nej… jag tror inte det.”
”Varför inte?”
Han skakade på huvudet igen.
”Jo, säg.”
”Det är för ljust där inne.”
Det var första gången han lät ana att det fanns någon annan anledning till att vi gick så försiktigt fram än att han var osäker och oerfaren.
”Vad är det för fel med det?” sa jag leende, men han log inte tillbaka.
”Jag tycker inte om det… att du ser mig så.”
Jag gick fram och satte mig på stolen mitt emot honom.
”Men du, jag vet redan hur du ser ut på ett ungefär. Det blir nog ingen större överraskning att få se dig utan kläder… fast jag är övertygad om att jag kommer att tycka väldigt mycket om det”, sa jag och flinade mot honom.
Han såg allvarligt på mig. ”Okej då”, sa han sen.

När vi gått in i badrummet smittade plötsligt hans nervositet av sig, så att jag också blev en smula förlägen, men jag försökte låtsas som ingenting. Jag satte på duschen, klädde av mig och steg in – tänkte att det skulle ge honom lite andrum. Utanför drog han av sig t-shirt och kalsonger och jag tyckte mig känna hans tvekan. Jag blundade och höll ansiktet upp mot strålarna.
”Kom in då.”
Han drog undan duschdraperiet just så mycket att han kunde slinka in, och nu kände jag hans kropp en bit ifrån min. Jag öppnade ögonen, försökte undvika att få vatten i dem, och jag fick en skymt av hans taniga kropp genom det strilande vattnet. Osäkerheten verkade expandera likt ångan som sakta byggdes upp i rummet, och det gjorde mig säker på att jag var den som måste agera, snabbt innan han ångrade sig. Helt resolut placerade jag därför armen bakom hans rygg och drog honom in under strålarna. Så la jag andra armen om honom också, kupade handen runt huvudet som nu vilade mot min axel, som om han försökte gömma sig för mig. Vi stod så en stund medan vattnet forsade över oss och rummet dränktes i ånga.
Efter en stund vek jag undan duschhuvudet så att strålarna inte sköt lika rakt på oss längre och det gick att öppna ögonen. Hans hud var så blek som jag visste att den skulle vara, men med röda fläckar här och där från hettan i vattnet. Han drog undan luggen med handen så att den la sig som en blöt gardin längs ena sidan av ansiktet, och han log mot mig, ett svagt leende.

Jag tog tvålen från den lilla hyllan på duschstången, och arbetade upp ett tjockt lödder. Så började jag uppe vid hans nacke, gnuggade in tvålen på hans överkropp, på halsen, bröstet och ryggen, metodiskt, tills kroppen inte kunde stå emot längre och långsamt slappnade av. Hans mun öppnades en aning.
Jag la undan tvålen och tog tag om hans överarmar som var såphala, händerna gled lätt upp och ner längs huden. Min mun fylldes av vätska. Så jag kysste honom. Äntligen, tänkte jag. Det var första gången jag kände hans läppar mot mina och de var varma och mjuka. Jag höll om hans kropp, tvålen gjorde den len, och munnen… allt var så där mjukt och halt. Jag snuddade vid de glatta tänderna, kände spetsen på hans tunga, den var försiktig.
”Jag är inte bra på att kyssas”, sa han när våra läppar skildes åt.
”Det lär man sig”, sa jag och log. ”Du smakar gott.”
Blicken i hans ögon fick mig snabbt att sluta le. Den var fylld av smärta, eller rädsla, eller både och. Mitt hjärta bankade. Situationen kändes så allvarlig. Han såg in i mina ögon och jag såg tillbaka så lugnt jag kunde.
Så la han armarna om min nacke. Han tryckte ansiktet mot min hals och jag kände hur han andades djupt mot huden, nära mitt öra, som om han höll på att somna. Han svalde tungt. Jag höll om honom. Höll om honom. Dog lite grann inuti, så kändes det nästan.

Nästa