Kaffet är urdrucket och mackorna uppätna och jag har tänkt klart för stunden så jag går fram till tv:n för att slå på den. Fattar inte var fjärrkontrollen tagit vägen – jag har fortfarande inte hittat den.
Medan rutan tänds funderar jag på hur Micki har det, vad han gör just nu. Undrar om han också ser på tv, eller om någon besöker honom. Det är nog tid för kvällsfika. Jag ryser inuti vid tanken på att servera fika på en avdelning full av anorektiker. Tur att det inte är mitt jobb. Jag slipper det där nu.
Egentligen skulle jag gärna vilja träffa honom. Men det går bara inte. Ansiktet rynkar ihop sig av irritation när jag tänker att jag inte förmår. Så ska det väl inte vara? Jag är en sådan som orkar. Men det hindrar mig visst inte från att falla i sömn framför tv:n redan vid halv tio.

Ett par timmar senare vaknar jag med ett ryck och med svetten som ett kallt, främmande lager utanpå ett kokande innandöme. Micki är död! Hjärtat bankar vildsint, det känns som det sitter utanpå kroppen. Micki är död! Varför har ingen sagt något till mig?
Jag ser mig förvirrat omkring i rummet. Tv:n är fortfarande på och lampan i fönstret lyser. Det är hemma hos mig. Jag drömde.
Jag sväljer hårt och försöker jaga bort bilden. Andas.

Kroppen låg på en hög av jord och skräp, så brun och borttynad att den knappt gick att urskilja. Dumpad som ett krigsoffer. Det var så vackert runt omkring. Ursprunget till drömbilden såg jag i tidningen en gång. Jag tror den var från Srebrenica. I bakgrunden syntes soluppgången, och i förgrunden en hög med ben och ruttnande lik. Mickis kropp låg där. Och hans ögon… trots att de var döda stirrade de på mig.
Munnen är torr. Jag går in på toan och dricker vatten från kranen. Hjärtat bultar fortfarande så hårt att det nästan gör ont att andas. Jag lägger handen mot bröstet för att lugna det. Sköljer ansiktet med kallt vatten. Det kommer nog att dröja ett tag innan jag somnar igen. Men kroppen är trött. Jag stänger av tv:n och sätter på min favoritplatta med Katatonia. Innan jag lägger mig i soffan igen släcker jag alla lampor. Det är mörkermusik. Mörkret känns tryggt när musiken dekorerar det. Jag andas djupt och flyter med i ljudet.
Låten jag tycker jag bäst om heter Follower. Den bygger upp med en lugn vers, med rullande bas och viskande mjuk sång, tills refrängen bryter av med hårda gitarriff och smattrande trummor.

So when you come
I’m too unprepared to come along
I hold your hand so hard my knuckles turn white
when you clear the streets and kill the light

Så outsägligt vacker och sorglig.
Detta är hemligt, för att det är så fånigt, men det är min sång om Micki och mig. Det är han som håller min hand. Jag är en superhjälte med makt att förinta alla faror, förstena alla fiender, krossa alla hinder. Eller åtminstone göra någonting.
Gitarrstämman skapar ett ödsligt landskap i rött och svart, med tomma, övergivna gator. Vi går in i det tillsammans.

Nästa kapitel