”Har du hört att Mijas brorsa är inlagd på psyket?” Melissa och Anni står en bit bort, vid Annis skåp, med ryggarna vända mot mig. Men de vet att jag sitter på huk framför mitt eget en bit bort. ”Jag såg honom på stan för ett tag sen och han såg ut som ett benrangel.”
”Fan, det måste ju vara skitjobbigt för henne…” Melissa sneglar åt sidan som för att försäkra sig om att jag fortfarande är kvar och kan höra. ”Hon måste ju bli jävligt avundsjuk.”
Anni skrattar. ”De kanske skulle kunna dela lite, typ, han tar lite av hennes fläsk och hon lite av hans benighet, då kanske båda skulle kunna bli snygga.”
”I alla fall han.”
Jag stänger skåpet med en smäll. Den enda jag har sagt det till är Emmy, innan jag skulle iväg på samtal förra gången. Den jävla fittan! Att jag kunde gå på det, att jag kunde tro att vi pratade i förtroende. Alltid ska jag gå på samma nitar i min jävla godtrogenhet. Hur fan kan jag fortfarande tro att någon skulle vara schysst mot mig?

Det var i femman jag började bli ensam, när min gamla bästis flyttade till Växjö. Och i sjuan fanns jag liksom inte längre för dem. Annat än som någon att roa sig med. Riktigt hur illa det var fattade jag på hösten i sjuan. Klockan hade precis ringt ut till tiorast, och jag gick fram emot klungan med tjejer. I stort sett alla tjejerna i klassen stod där.
Direkt när jag kom fram hörde jag en av ledarna, Carro, en av de populäraste tjejerna, säga: ”Kom vi går till kiosken! Ska ni med?”
Något var på gång, det hängde i luften, en samlad förväntan från gruppen, och Carro började räkna upp namnen i tur och ordning; ”Emmy, Natta, Lindis, Sara, Ayla, Anni, Melissa…” Hon var noga med att utelämna mitt namn på slutet. Bara mitt namn och ingen annans.
När de gick stod jag kvar. Jag såg dem försvinna bort längs gatan där kiosken ligger på hörnet. Då vände jag på klacken. Inget annat återstod än att tillbringa rasten på toaletten. Jag hängde min jacka på handtaget.

Någon gång kom ett par tjejer och ringde på hemma och frågade om jag ville gå med ut. Äntligen, tänkte jag, nu vänder det, nu vill de vara med mig! Så jag sa ja och följde med dem.
Så fort vi kom utom syn- och hörhåll för vuxna så började de:
”Mija, kan inte du kasta en snöboll på det där fönstret?”
”Nej”, svarade jag tveksamt, ”jag har ingen lust.”
”Jo, kom igen, var lite tuff!” De skrattade i samförstånd.
”Du är väl ingen mes, heller? Gör det nu!”
Jag visste att hur jag än gjorde skulle jag förlora. Om jag gjorde som de sa skulle de skratta åt mitt töntiga sätt att göra det på, om jag inte gjorde det skulle de håna mig för min feghet. Hur lätt som helst hade de utläst att jag försökte bli en av dem, och de hade gemensamt tagit ett outtalat beslut om att jag aldrig, aldrig skulle lyckas med det.

Jag går genom korridoren. Ilskan känner jag nu, den som förut bara varit ledsnad. De kan dra åt helvete. Jag fattar inte ens varför jag försökte passa in. Jag önskar att jag hade fattat tidigare att det var lönlöst, för då hade jag inte behövt bli besviken så många gånger.
Jag grät varenda kväll! Tyst, så att ingen skulle höra. Jag hade till och med en toarulle vid sängen.
Nu, på kvällarna, när jag lägger mig ner och blundar, så ser jag bilden av honom i stället. Det ljusa håret, leendet, och blicken som irrar. Jag håller en kudde i famnen och tänker att det är han. Det är rätt pinsamt. Men jag somnar utan att gråta.

På väg till fysiksalen möter jag min mentor. Det är för sent att vända om, hon har redan sett mig.
”Mija”, säger hon och lägger huvudet på sned samtidigt som hon ler sitt skenheliga leende. ”Hur är det? Du kom inte på mentorstiden i måndags.”
Jag behöver inte ljuga. ”Nej, just det… vi går på samtal då, med familjen. Jag skulle ha sagt det till dig, men jag glömde.”
”Kan du be din mamma skriva ett intyg om du behöver vara borta för sådana saker. Eller gå in på nätet och anmäla. Det är ju så enkelt. Påminn henne om att gå in och ta del av närvarorapporterna också.”
Jag nickar.

Nästa