Efter skolan, när jag sitter på mitt rum, loggar jag in på sidan. Mamma har nog glömt bort för länge sedan att man kan godkänna närvarorapporterna på nätet. Som tur är har jag inte glömt det, jag har bara varit lite slarvig den senaste tiden.
Ta del av visad frånvaro står det. Jag har nog nästan varit borta hälften av lektionerna. Jag klickar på knappen för att godkänna.
Sedan är det bara tyst. Den vita sidan ligger kvar på skärmen och jag orkar inte surfa vidare. Jag sitter där och väntar på att jag ska få lust att göra något, men ingenting händer.
Ingen nyfikenhet infinner sig, ingen lust att skriva, ingen lust att teckna.

Något är allvarligt fel. Jag känner det nu, tydligare än någonsin. Men vad?
Första gången jag kände den där krypande känslan var för ett par år sedan. När jag, som nu, var på mitt rum och försökte rita eller skriva. Jag försökte uppfånga vad det var som kändes så konstigt. Rummet omkring mig var det fina flickrummet, med vita tapeter med små skära blommor, en säng med rosa kuddar, en spegel och ett skrivbord. Det var precis som jag ville ha det. Ändå var det så tomt.
På den tiden tänkte jag att tomheten var ensamhet, en brist på kompisar och sällskap. Men ju längre tiden gick desto mer av känslan fick jag. Det spelade ingen roll vad jag gjorde.
Den är som ett illamående. Det är det enklaste sättet att beskriva den på. Ett illamående som får en att börja svettas. En stegrande panik.

Men det finns ju ingenting som är fel.

Mina föräldrar är snälla. Vi bråkar aldrig. Jag har högst sett mina föräldrar gräla ett par gånger. Och då har det ändå inte varit några höjda röster, utan en allvarsam, möjligtvis spydig argumentation.

Ingen förstår en här.

Så låter tanken som far förbi, och jag sitter där för mig själv i rummet som jag slutat bemöda mig om att dekorera. Det är ingen idé. Jag känner mig inte synligare för det. I stället är det som att jag försvinner mer och mer.
Det enda som gör att jag inte redan försvunnit helt är att jag vet att Micki kände samma sak. För en gång pratade jag med honom om det. Det var när vi var hemma hos mammas moster Bettan. Hon heter Elisabeth egentligen och hon är som en mormor för oss, eftersom vår riktiga mormor dog i en olycka när mamma var liten, så Bettan fick ta hand om henne. Bettan bor i Helsingborg. Nu för tiden har hon en man också, han är som vår morfar, och han är pappa till Katrin som mamma kallar sin syster, fast det egentligen är hennes kusin.

När vi är hos dem bor vi alltid på övervåningen i deras hus, och när vi var små delade Micki och jag rum, men när vi blev äldre fick vi sova i var sitt rum. Jag fick rummet längst in, och Micki genomgångsrummet brevid.
Klockan var inte så mycket, men Bettan och hennes man blir alltid skittrötta om kvällarna och går och lägger sig jättetidigt, och då finns det inte mycket annat att göra än att glo på tv ett tag och sedan gå och lägga sig.

Jag såg på tapeterna i det lilla rummet, de hade sett likadana ut så länge jag kunde minnas. Vi hade varit hos Bettan i tre dagar och vi hade hunnit mycket; varit och badat på Råå, sett en utställning på Dunkers Kulturhus, och gått på stan en massa. Nästa dag skulle vi hem igen och det var som en tyngd i kroppen. Jag ville inte. Från det andra rummet hördes Micki rota i sin packning. Sedan ljudet av blyerts mot papper. Han brukade skriva ibland, dagbok kanske.

Jag gick fram till dörröppningen. Det fanns ingen dörr, bara en öppning med ett draperi att dra för. Man kunde se på gångjärnen att det hade funnits en dörr där en gång. Micki satt vid det lilla runda träbordet. Jag lutade mig mot dörrposten och Micki tittade upp. Hans ansikte såg nollställt ut.
”Det är en sak jag har tänkt på”, sa jag. ”Har du känt nångång att det är något konstigt med vår familj?”
Mickis ansikte såg fortfarande likadant ut, intetsägande, men efter någon sekund nickade han stillsamt. Han sa ingenting.
”Det är något med dem… mamma och pappa.” Det blev tyst en stund. ”Vi pratar aldrig om någonting.”
Nu möttes våra blickar och Mickis blå ögon såg allvarliga ut. ”Nej, jag vet.”
”Så det är inte bara jag som känner så?”
”Nej”, sa han, ”det är inte bara du. Jag känner det också.”
Men ett par månader senare träffade Micki Danny och lämnade mig ensam med illamåendet.

Ändå gör det där att jag vet att det som händer nu inte beror på Micki, på sjukdomen eller på att han och Danny har gjort slut. Inget av det. Vad mamma än tror.

Jag hör ytterdörren öppnas och någon som kommer in i hallen. Det är hon. Hon ropar en hälsning och jag ropar tillbaka från rummet. Går ut och ner en bit i trappan. Hon har ställt ner datorväskan vid dörren och håller på att ta av sig sin sandfärgade kappa.
”Vad ska vi äta?”
”Jag vet inte… Pappa skulle handla. Har du inte ätit något mellanmål?”
”Jo. Men jag är ändå hungrig.”
Jag går ut i vardagsrummet för att fördriva tiden framför tv:n.
Trots Navy CIS kan jag inte koppla bort deras röster, när pappa en stund senare kommit hem och de fixar med maten i köket. I stället för att sänka volymen på tv:n går jag lite närmare, ställer mig vid bokhyllan i den del av vardagsrummet som används som arbetshörna, och lyssnar på samtalet. Eller, det är inget samtal egentligen. Det är mamma som pratar.
”Det är klart att man undrade varför han var så mycket hos Daniel, men det var ju inte så lätt att förstå… fast det borde man ju såklart ha gjort. Men jag bara tänker…”
Jag sveper med blicken över böckerna i bokhyllan, låtsas leta efter något, medan jag lyssnar till den entoniga, malande rösten som får förlamningen att spridas genom armarna.
”Det kan ju ha varit en anledning till att han slutade gå till skolan, att alltihop blev för mycket. Det måste ha gnagt i honom… det förstår man nu att man borde ha pushat på mer. Nu känns det ju helt… nästan overkligt.”
Det är tyst en liten stund.
”Men det är så svårt att veta hur man ska göra… Hur mycket ska man lägga sig i någons liv, någon som nästan är vuxen?”
Pappas svar hör jag bara som ett mummel.
Kylan i bröstkorgen, det känns som om mina lungor ska sprängas. De ryms inte längre, det gör ont i dem. Jag vet att det är ett skrik som vill ut.
Ett skrik, med orden
Han kunde ha dött!
Men mina stämband har för länge sedan tappat förmågan att reagera på impuls.
Jag vill inte stanna i vardagsrummet, det är för nära, för nära till köket och kylan. Det enda jag kan göra är att gå upp på mitt rum.

Fönstret på kortsidan är ganska litet. Jag ställer mig vid det. Ser på gathörnet utanför. Det är februari, en grå månad. Inga människor syns till, det är alldeles tomt där ute. Jag tänker att det kommer en bil körande, den är gammal och skruttig och rätt liten. Lacken är signalröd, matt och full av fläckar av övermålad rost. I framsätet på passagerarsidan ser jag att det ligger en fäll, lurvig och gräddvit. Så att man ska kunna åka långt fast värmen i bilen fungerar dåligt. Killen som kör har långt ljusbrunt hår. Det är inte Dead, men han liknar honom lite. Han är gladare och nästan lite solbränd, och han ser ut att skratta för sig själv. Kanske hör han något roligt på radion.
I backspegeln hänger kitschiga maskotar – såna där mjuka tärningar och ett par doftgranar. Utanför vårt hus saktar han in och vevar ner rutan. ”Mija”, vrålar han, samtidigt som han tutar. En tand i hans underkäke är avslagen.
När jag kommer ner till bilen märker jag att grannarna kikar ut genom rutorna. De skrockar för sig själva. Ja, den där familjen, tänker de. I de lugnaste vattnen…!
Jag öppnar bildörren och sjunker ner i sätet, känner en sång i bröstet, fast jag hör den inte för den överröstas av stereon. What is love dunkar på hög volym, så högt att man nästan inte står ut, och min partner in crime sjunger för full hals samtidigt som han startar bilen och kör vägen fram genom villaområdet med basen dånande. Överallt ser jag grannarna i fönstren. Sedan kommer vi ut på stora vägen. Vi bara åker och åker och åker.

Nästa