På måndagen sitter vi i våra stolar på familjeterapin. Trots att det bara är en månad sen vi började känns det som om vi varit där hundra gånger. Allt är tyst, bortsett från mammas röst som plöjer genom rummet.
Marie försöker styra upp det genom att ställa frågor till oss. ”Vad är det du tycker att ni har problem med i familjen, Mija”, fiskar hon och tittar på mig. Jag tänker på hur jag stod där och tittade ut genom fönstret härom dagen. Jag tänker på tystnaden som bor i varje cell, främlingskapet som står runt våra kroppar som auror, och på den krystade känslan i rummet.
”Vi kan inte prata om någonting”, säger jag. ”Det går bara inte.”
”Vad är det du skulle vilja att ni pratade om, är det något särskilt?” Hon ser uppmuntrande ut. ”Här är det ju meningen att ni ska kunna ta upp saker som ni tänker på, som ni kanske inte pratar om annars.”
Jag ruskar på huvudet. ”Det är inte så jag menar.”
Marie funderar lite. Så säger hon: ”Ni kanske skulle prova att göra saker tillsammans på egen hand ibland, du och Eva, och så Håkan och Michel. Det är viktigt att ni har egen tid tillsammans.” Hon vänder sig till Micki. ”Lite längre fram kan vi planera in sådant som att du och Håkan kanske går ut och äter tillsammans. Men till nästa gång tycker jag att Eva och Mija ska göra något kul tillsammans. Det får ni i läxa!”
Mamma nickar eftertänksamt som om det gett henne en viktig insikt. Jag sneglar på terapeuten. Listig idé, har jag lust att säga, men det är ingen idé.
I bilen hem föreslår mamma att vi ska åka in till Lund för att shoppa kläder någon gång under veckan eller i helgen.
”Kan vi väl”, svarar jag och ser ut genom rutan.

På kvällen gläntar hon på dörren. Jag ligger i sängen och läser i en seriebok, och vinklar den bara en aning neråt när hon börjar prata.
”Om förut idag”, säger hon, och verkar tveka. ”Alltså, jag vill ju att du ska kunna säga till oss om du har några problem, det hoppas jag att du förstår.”
Jag tittar på henne. ”Jaha, jag ska tänka på det”, säger jag, och sedan fortsätter jag att läsa i boken. När hon går ut har jag lust att kasta den efter henne. Kasta den och skrika: ”Var var du när det här började? Det har för fan hållit på i flera år. Jag har ju redan gett upp!”

Nästa